Hej

Varför bloggar jag inte? Jo, för att jag numera bloggar hos Spotlite.se.

Jag kommer så småningom koppla ihop den här bloggen med den nya så att ni skickas dit automatiskt, men tills dess ska ni gå in på:

TEREZU.SE


TEREZU.SE

TEREZU.SE


Bra så? Ja.

Icke-åsikter som förstör mig

I morgon är det bröllop! Äntligen. Det ser jag fram emot.

Nåväl. I samband med detta får alldeles för många människor för sig att lufta sina åsiker angående monarkin. Jag har inte sagt något om detta eftersom det är en sådan icke-diskussion som jag inte orkar delta i. Tyvärr blev jag alldeles nyss extremt irriterad och måste därför skriva om det ändå.

För det första: Varför är då detta en icke-diskussion? Jo, för att det här är sådan där typisk fråga som alla människor ÄLSKAR att ha en åsikt i. Lite som i
negerbollsfrågan. Det handlar mer om själva tyckandet än om någonting annat. Och ja, det folk älskar är alltså att vara strängt emot monarkin. De älskar att säga att kungafamiljen har låtsasjobb som bara går ut på att slösa på våra skattepengar. Jag vet inte, men jag tror att folk känner sig levande när de får vara så starkt emot en sak. (Behöver väl inte direkt nämna att det här, i likhet med negerbollsfrågan, handlar om människor som inte orkar ha åsikter i någon annan fråga?)

Jag läste just Kissies eminenta blogg där hon givetvis skulle ge sitt inlägg i debatten. Kissie är republikan. Kissie lärde sig nyss vad det ordet 'republikan' betyder, och googlade förmodligen stavningen just to be safe. I sin räd mot kungafamiljen passar hon även på att nämna att Kungen lider av dyslexi. Det är ju så förbannat roligt att jag kreverar. Ja, kungen har dyslexi. Kissie har inte dyslexi. Kissie är lobotomerad.

I en annan fantastisk blogg läste jag "Ifall jag hade haft samma jobb som de i kungafamiljen hade jag minsann inte tagit emot några skattepengar!". Alltså. Herregud. Eftersom att majoriteten av alla låtsasrepublikaner tror att kungafamiljens 'jobb' består av att chillerilla på slottet och äta skaldjursplatå, kan jag ju förstå deras åsikter. Men jag kan ju då släppa bomben och berätta att alla i kungafamiljen jobbar mer än vad ni gör. Jag är övertygad om att det är väldigt få som skulle orka ha den sortens jobb. Ja, jobb. Och om man jobbar får man lön. Inga konstigheter. Sluta gnäll.



Keep up the good work!

FML

Drygast just nu:

1. Bloggare som ska flyga
Alltså, get over yourself. Det här är så SANSLÖST löjligt. Varje gång en bloggare ska åka utomlands (eller inrikes också för den delen) är flygningen EN GIGANTISKT STOR grej. Hej å hå planet kommer krascha och jag kommer dö och det här är mitt sista inlägg och jag älskar er alla. Nej, planet kommer inte att krascha. Ni kommer inte att dö. Kan ni snälla sluta bete er som att ni är de enda på hela planeten som transporterar er på det här sättet? Det finns människor som flyger DAGLIGEN utan att författa testamenten inför varje boarding. Rationella och vettiga människor. Jag är själv rädd för massor av saker här i livet, men flygning är inte en av dem. Jag är till exempel mycket mer orolig inför långa bilresor, där kraschrisken oroväckande nog är reell. Vet ni vad 'reell' betyder, flygplansdramaqueens?

2. Vädret
Äh, jag orkar inte.


Existentiellt

Jag har börjat det här inlägget 20 gånger, men suddat ut allt jag har skrivit. Jag funderar på vad som är ok att skriva här egentligen, och vad som kan misstolkas.

Vad är en blogg egentligen?

Borde ni inte ha någon form av förmyndare?

Jag funderade på att skriva om en sak väldigt länge. En sak som irriterade mig, eller nej, jag var snarare förundrad. Men jag avstod. Jag kände att jag inte ville belysa galenskapet, och ibland känns det som att det kanske bara är jag som är galen och alla andra är normala. Men hey, let's not open that door.

Nåväl. Tillbaka till saken jag ville blogga om. Det handlar om Alex Schulmans blogg. Jag har kommit fram till slutsatsen att jag inte kan låta denna galenskap få härja fritt. Jag måste åtminstone kommentera eländet. Inte bloggen givetvis, den är lika briljant som alltid. Utan kommentarerna. Kommentarerna som verkar komma direkt i från nionde kretsen av Dantes blogginferno. (Parantes: Jag blir genuint ledsen när folk inte förstår när jag refererar till Dantes inferno.)

Alltså. För ett par dagar sedan skrev Alex det
HÄR inlägget. Inlägget var identiskt med ett han hade postat några dagar tidigare. Men ifall man läser själva inlägget förstår man givetvis att det är det som är meningen. POÄNGEN är att inlägget ska komma två gånger kort efter varandra. Man behöver alltså bara vara hyfsat läskunnig för att förstå ironin. Men eftersom att Alexander har haft den överjävliga oturen att bli belönad med de största dårarna som kan konsten att manövrera en dator lyder vissa kommentarer såhär:

"du upprepar saker du har skrivit numera????"

"Kör du shuffle på gamla inlägg??"

"Tredje gången du skriver detta sen jag började läsa bloggen, du är ett skämt!!"

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, människor som inte förstår solklar ironi skrämmer mig mest i hela världen. Just oförmågan att kunna läsa av nyanser och timing är så jävla obehaglig. Föds vissa människor utan det eller vad? Det är skrämmande. Jag får psykopatfeelings av människor som är på det här sättet.

Men ja. Alex Schulmans kommenterare. Anna, Tomas och Filip som har skrivit ovanstående kommentarer. Vilka hjältar de är! Jag tänker mycket på dem nuförtiden. Jag undrar så hur de ser ut. Vad de gör. Vad de har för jobb. Om de kan knyta sina egna skosnören och så vidare.

Blod, smuts och bruna ben

Jag spenderar dagarna hemma i Norrland med att hänga med sköna människor och impulsstarta företag och impulsskaffa hobbies och ha ångest.

I övrigt har jag kommit på det enda jag vill syssla med här i livet. Bekräftelse. Herregud, jag vill ju bara ha bekräftelse! Kan man få betalt för det? Utanför prostitutionsbranschen alltså.

Varför vill ingen se Sex and the city 2 med mig på bio?

Nu tänker jag lägga min tid på att diskutera en tv-serie. Nämligen Sex and the city. Innan ni dömer mig allt för hårt, kan ni ta i beaktande att jag läser en sommarkurs just nu som handlar om socologi med populärkultur som inriktning.

Nåväl. Det som diskuteras flitigast i samband med denna serie är vem Carrie borde vara tillsammans med. Rationell, logisk och romantisk som jag är förstår jag givetvis att det är Mr. Big. Men det finns alltså människor som envist hävdar att det i stället är Aidan hon borde spendera framtiden tillsammans med. Det är i regel samma människor som har kaviar på sina ostmackor och anser att Erik och Mackan beter sig spontant och otvunget framför tv-kameror. Kompletta dårar med andra ord.

Let's break it down for you: Aidan älskar att vara ute i naturen, bygga saker och äta flottiga kycklingvingar med händerna. Carrie älskar staden, utelivet och alldeles för höga skor. Till och med en blind människa kan se att Hitler och Moder Teresa skulle vara ett bättre par.

Denna extrema mismatching blir löjligt tydlig när Carrie (efter mycket om och men) följer med till Aidans stuga och trippar där omkring i lervällingar med Jimmy Choo-skor för åtta lax. Det här är manusförfattarnas övertydliga sätt att visa: Det här är FEL. Dessa människor passar verkligen inte ihop. Nu skriver vi ut Aidan ur manus. För alltid.

Men Aidan är ju väldigt snäll. Något som verkar vara det enda argumentet som människor tar till för att förespråka karln. Men det spelar ju givetvis ingen roll. Man kan inte vara tillsammans med någon bara för att han är snäll. Det behövs lite mer.

Nåväl. Mr. Big? Han är ju lite av ett svin av och till. Men hallå, alla ni Aidan-lovers, ni faller ju alltid själva för svinet i verkliga livet. Varför är det så? Jo, för att man dras till sådana. För att det är påfrestande, jobbigt, intensivt men samtidigt fantastiskt. För att ibland är man helt enkelt gjorda för varandra ändå. Trots allt on and off-ande. För att det är jobbigt att vara kär. Och det är förmodligen ännu jobbigare att vara kär i någon som är väldigt lik en själv. Och någon som är lite dum i huvudet. Men det är vi ju alla.

Där har ni det. Och ifaaall nu Carrie mot förmodan skulle ha någon annan än Mr. Big så var Berger nummer två på listan. De var ett fint författarpar.

Avslutande fråga: Finns det något mer tillfredsställande än att analysera fiktiva relationer?

Det är dags

Nu kör vi.



Laalala

För exakt ett år sedan tog jag studenten. Sorgligt. Nåväl. Vi ska inte älta gamla gräsbefläckade och vindränkta minnen. Jag vill i stället ta tillfället i akt och säga officiellt grattis till Linn och Cecilia.

Grattis till studenten hörrni! Ni är fantastiska. ♥

Herregud, grow up

För en tid sedan skrev jag en debattartikel som jag sände in till Aftonbladet. Debattchefen ville ge ut denna, men inte förrän jag hade ändrat en stor del av kärnan i artikeln, då hon tyckte att den inte höll rent underlagsmässigt. Det var givetvis svårt för mig att editera runt hela den här ståndpunkten som genomsyrade det jag hade skrivit, men jag provade så klart. Nåväl. Det fungerade inte och den blev inte publicerad. Vad gör jag åt det?

Jag gör givetvis det ENDA rationella och hävdar med VERSALER att hela tidningshelvet ska LÄGGAS NER SNARAST. Herregud, Aftonbladet, kallar ni det tidning?! LÄGG NER SKITEN FÖR I HELVETE, gormade jag såväl verbalt som skriftligt. Jag spottade på spektaklet som jag så hemskt gärna ville vara med i alldeles nyss. DRA ÅT HELVETE, AFTONBLADET.

Eller nej vänta. Det gjorde jag inte. Jag är ju inte en galen schlagersvensk.




Anna Bergendahl - lyckligt ovetandes om den stundande tragedin.

Jag var ledig eller typ arbetslös

God afton.

Jag är så stressad att jag går sönder. Jag flyttar hem till Östersund igen på måndag och har bokstavligen (BOKSTAVLIGEN) 3285 saker att göra innan dess. Mitt i allt detta ska jag även försöka träffa människorna här nere så mycket som möjligt innan jag försvinner för gott. Herregud.

Nåväl. Ni vet Mange Schmidt? Jag har alltid varit lite skeptisk till den mannen. Jag gillade ju dock hans låt "Glassigt". Jag gillade den på ett sånt där skönt ironiskt sätt. Men Mange Schmidt är en person som man inte riktigt vet om man skrattar åt eller med.

Men nu har jag bestämt mig. Jag skrattar MED honom. Herregud. Han är ju distanserad och rolig.



Älskar't. (Själva låten är förvisso bättre än musikvideon.)

Vad märkligt det blev nu

Ni vet när man går hem lite för sent på kvällen? Man går liksom på helspänn och väldigt fort. Spanar efter potentiella våldtäktsmän och andra dårar.

Och plötsligt hör man hur någon går bakom en. Man kollar bakåt och ser direkt - en våldtäktsman. Den värsta sorten dessutom. Man börjar nästan att småspringa lite. Fast inte för mycket. Våldtäktsmän är väl som björnar, om man springer kommer de bara att bli triggade. Man går därför i stället väldigt snabbt. Kastar huvudet bakåt varannan sekund. Ser honom. Närmar han sig? Herregud, han närmar sig! Men det är ändock ganska lugnt. Man ser sin egen ingång nu. Det är nära. Och dessutom har man nycklarna mellan fingrarna som går att sticka i hans mage ifall han skulle attackera och på så sätt tar man sig loss och kan springa in i porten. Ni känner igen den här känslan?

Känslan som kommer sen är ganska speciell och väldigt olustig. Den här våldtäktsmannen går nämligen i kapp dig. Och förbi. Du känner dig givetvis oändligt dum. Det uppstår ett vakuum av enfald. Han vet precis vad du tänkte. Han kastar en blick bakåt. Det hela känns obekvämt. Du vill på något vis be om ursäkt för att du trodde att han var en våldtäktsman. Men det gör du givetvis inte. Du gör ingenting. Du fortsätter bara att gå. Försöker att dölja ditt egengjorda knogjärn i form av nycklar. Vapnet som var skapat för att träffa hans solar plexus multipla gånger. Det går inte att återhämta sig från denna situation. Det är förmodligen ganska förolämpande att bli misstagen för en våldtäktsman. Antar jag. Ni vet båda vad som skedde. Ni vet båda vad du tänkte. Sedan försvinner han ur sikte. Våldtäktsmannen som inte var en våldtäktsman.

Och du låser upp din port och vet inte vad du hatar mest - dig själv eller dagens samhälle.

Citat från universitetet

"Ifall du ser en filfakare som är i skolans lokaler innan kl. 12 eller efter kl. 15 är det förmodligen en tekfakare."

Pick your battles?

Jag brukar irritera mig på en sak. Nämligen människor som använder ordet 'negerboll'. De som gör det högst medvetet bara för att "det har ju alltid hetat så och jag får minsann säga vad jag vill!".

Jag har så oerhört svårt att förstå dessa människor. De ligger så långt ifrån min förståelseradar att jag inte ens kan se dem härifrån. Varför beter man sig så?

Det är väl klart som fan att ni får säga vad ni vill, men varför MÅSTE ni göra det? Varför är det så viktigt för er? Varför är det en principsak som ni i stort sett är beredda att gå i krig för? Just rätten att få säga NEGERBOLL verkar vara det enda som betyder någonting för dessa människor. De kommer att försvara den rätten till sista blodsdroppen.

Ifall det nu finns NÅGON eller NÅGRA (tro mig, det finns många) som tar illa vid sig när ni säger 'negerboll', kan ni inte bespara dem det då? Det är ju så enkelt att bara säga 'chokladboll' i stället. Genom att byta ut ett halvt ord slipper ni göra folk upprörda. Borde det inte vara värt det? Varför måste principen gå före att folk tar illa vid sig?

Jag är absolut inte något politiskt korrekt nervvrak som går runt och är ängslig för att verka rasistisk (nationalsången och svenska flaggor är obviously mer än okej), MEN just den här saken står jag fast vid. Herregud, sluta att använda ordet? Det är ju så enkelt. Det finns människor som blir illa till mods för att vissa gör något så löjligt till en PRINCIPSAK. Och sen kan ni få tycka att det är löjligt att folk tar åt sig, men nu råkar det vara så att folk gör det.

Jag vet för övrigt precis vilka dessa människor är. De som säger 'negerboll'. Det är de som inte går och röstar. Någonsin. De skulle bara pallra sig iväg till ett valbås ifall valfrågan var "FÅR MAN SÄGA NEGERBOLL?" och sedan skulle de sätta ett fett kryss i JA-rutan med en nöjdhet utan dess like. Sedan skulle de ha uppfyllt sitt syfte i livet. De brinner nämligen för den här negerbollsfrågan. Ni förstår inte hur OERHÖRT viktig den här frågan är för dem. Jag förstår inte heller. Jag kan som sagt överhuvudtaget inte relatera till dessa människor.

Rätten att få säga negerboll - världens mest ologiska och onödiga principsak.

Hela världen är gul i kväll

Jobbig dag på en jobbig vårdcentral. Nu väntar bara jobbig väntan och jobbig oro.

Nåväl. Jag är hemma kvällen till ära då jag känner mig sedvanligt krasslig. Sedvanligt i den bemärkelsen att jag alltid blir sjuk när jag är stressad (vilket jag alltid är). Jag laddar i stället inför morgondagen som bjuder på brännboll, öltält och utgång.

Jag satt och skummade igenom min blogg i går. Herregud. Vad hemskt. Jag skäms så förbannat mycket över vissa saker som jag har skrivit. Dock finns det en del grejer som jag skrattar ihjäl mig åt.

Exempel från 19/7 2008:

"Jag hatar mina tapeter. Just den nyansen av gult. Ifall det väl ska vara gult, kan det väl vara ordentligt? Inte någon mesig blek blandning av vitt och gult. Som att den som satte upp tapeterna inte kunde stå för sin kärlek till den vidriga färgen gult."

Hahaha? Varför var jag så arg? Personen i fråga kunde inte stå för sin kärlek till den vidriga färgen gult. Det är ju så fantastiskt, brutalt, roligt och samtidigt dumt uttryckt. Varför skriver jag inte så längre? Eller varför PRATAR jag inte så?

Vad fint ändå. Vad fint att jag var så märklig när jag var 18 år. Vad fint att jag fortfarande är ganska märklig. Annat fint bloggminne:

Min vän Louise som börjar sin loggbok för projektarbetet i gymnasiet med: "Yo!".

Proffsigt.

RSS 0.91