We're still so young and desperate for attention

Julen var fin. Jag fick min älskade gitarr. Jag pluggar ackord frenetiskt. Jag blir nästan stolt. Tänk om jag kunde lägga ner sådan energi på att plugga inför kursprovet i projekt och företagande? Nä. Inte det.

Fick en massa annat bra också. Bland annat en bärbar dvdspelare. Någonting säger mig att den kommer bli ett bra sällskap på min annalkande och hemskt långa bussresa norrut.

Annars då? Jag har insett underhållningsvärdet i att läsa kommentarerna på folks bloggar. Att jag aldrig har förstått att det är där de riktiga stjärnorna huserar. Exempel på kommentar: "Vad tycker ni om mina fynd på rean?!?!?! Kolla blogg!!!!" Postad av: emeliie

Ja, Emelie. Ingen bryr sig. Ingen fuckin' bryr sig. Helt ärligt så hatar jag dig. Det enda som jag hatar mer än dig är dina äckliga fynd på sagda rea.

I'm in love with my own sins

Jag har börjat skriva en essä. Den föddes ur ett febrigt och kreativt tillstånd. Dock ett väldigt fragilt sådant. De brukar vara det... de där febriga och kreativa stunderna.

Efter att smärtsamt nog ha tvingats inse att jag inte längre var kvar i detta angenäma tillstånd gick jag ut en sväng. Ut för att känna decembernattens puls. Nej, inte direkt. Inte heller för att försöka finna ny inspiration i de smutsiga snövallarna. Det vore ju bara löjligt. Jag behövde bara tygla min rastlöshet för en stund. Hantera alla de enerverande egenskaper jag besitter för några ögonblick.

Nu är jag klar med det. Så, vad har natten mer att erbjuda?


I love the mayhem more than the love

Årets i särklass mest överskattade film: Twilight.

Jag och Maja hade en romantisk date igår. Bio. Vi skulle se 'Twilight', för vi hade båda hört att den skulle vara galet bra. Förväntningarna var skyhöga med andra ord.

...

Nej. Den var inte bra. Fan heller. Karaktären 'Bella' var tydligen inte inspirerad av verkligheten alls. Hon var inte trovärdig i rollen som människa. Hennes lover, 'Edward' var desto bättre. Jag trodde mer på det faktum att han var vampyr än på Bellas insats som trotsig tonåring. Men fortfarande. Filmen var substanslös. Helt jävla plan. Ingen dynamik. Ingenting. Visst, det fanns några stunder då den tydligen skulle vara 'intense'. Yea. I kinda felt it. Not.

Det roligaste var nog hur Bella kom fram till att Edward var en vampyr. Hon snuddade lite vid hans hand, och oj! Han var ju iskall. För övrigt var han också väldigt stark och snabb. Så lilla Bella kilar hem till Google och skriver in orden:

ice cold + superstrong + fast

Och tacka vet jag Google. Så enkelt var det. Han var en vampyr. Hon googlade fram det. Haha, jag skämtar inte.

Hela filmen känns för övrigt väldigt pubertal. Det är high school. Det är prom. Det är "gosh, den snygga och mystiska pojken pratade med mig i matsalen". Pojken råkade dock vara en vampyr. Nice twist. Kan inte riktigt rädda den mediokra storyn, men ändå, nice.

Och det är väl lika bra att säga det. Folk tycker att filmen är bra för att de, antingen är 14 år, eller för att de tycker att Edward är attraktiv. Förmodligen båda delarna.





Edward - in pain. Förmodligen för att han tvingas vara med i en sådan fatalt jävla dålig film.

In my eyes

Jag såg något så fantastiskt i Cecilias blogg. Nämligen att man kunde få färgade linser gratis. Freakin' lovely. Jag hatar nämligen mina ögon. Jag har något galet komplex angående dom. Jag skulle kunna skriva en avhandling om ämnet. Men det tänker jag inte. I alla fall inte nu.

Jag tänker bara göra min del i detta fantastiska avtal.

Linserna finns
här.

You're a bottled star

Ett av dagens projekt var att laga min skrivare. Öhm. Jag öppnade den och vad finner jag där? En pennvässare.

Undrar om det var därför den inte funkade? Tål att tänkas på.

My hands are tied to pages inked to bring you back

Maja skrev om livet efter studenten. Spännande. Finns det ett liv efter studenten? Tydligen.

Det är mycket jag vill då. Viktigast är att åka till USA. Och att utbilda mig. Det måste jag. Verkligen. Japan vill jag också till. Och tillbaka till Paris.

Jag är dock lite besviken på Maja för att hon skrev om Australien. Jag är så jävla less på det landet. Och det utan att jag ens har satt min fot där. How come? För att alla vill åka dit. A-L-L-A. Kom igen, överraska mig lite? Nej, det går tydligen inte. Det finns bara ett ställe att åka till efter skolan. Och det är till Australien. Landet där svaret på alla livets frågor finns. Dit alla vägar leder. Världens absoluta icke geografiska mittpunkt.

Det vore roligt ifall man hörde om något lite mer otippat drömresemål. Som typ... Georgien.




Drink down that gin and kerosene

En väldigt surrealistisk vecka går mot sitt slut. Jag har inte ens reflekterat över det faktum att det är lördag idag. Förmodligen för att jag har jobbat idag. Förmodligen för att jag ska jobba imorgon också. Eller jobba och jobba... Praktisera rättare sagt. Biathlon World Cup förstås.

Jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för min och Majas mentala hälsa att spendera så här mycket tid tillsammans. Maja, ifall du läser det här - Jag tycker vi behöver lite time apart.

Paradoxalt nog så är jag förtvivlad över det faktum att människan inte ska närvara imorgon. Well, well... jag överlever nog.

Igår köpte jag julklappar. Den obligatoriska svängen förbi bokavdelningen på Åhléns var så klart med - därav ordet "obligatoriska". Det är en smula genant då mannen i kassan känner igen mig. Förmodligen för att jag har spenderat fler timmar än vad som anses hälsosamt grävandes bland boklådorna. Jag tillbringade i stort sett hela min sommar på denna bokavdelning, då mitt sommarjobb var så fattigt på uppgifter (och händelser i allmänhet) att jag i snitt läste en bok om dagen.

Så klart fick en bok följa med hem även denna gång. Skriver kanske om den senare. Annars så blev förstås en del julklappar köpta också. Sweet.

För övrigt så ska jag nog sova snart. Vild lördagskväll med andra ord.

xo

Pickin' up things we shouldn't read

Jag läser Majas blogg och blir alldeles varm i hjärtat. Det är svårt att förklara varför. Men den här praktiken är så galen, chill och fantastisk på samma gång.

Det är någonting som är fel med mig idag. Eller så kanske det är någonting som är rätt för en gångs skull. Jag har inte kaninpuls och jag har inte jobbiga tankar som skär i mitt huvud. Jag har heller inte ångest som fräter i min mage.

Harmoni? Inre lugn? Julkänsla? Vad är det som händer med mig?

I kinda love it.

Give me envy, give me malice, give me a-a-attention

Bokrecension. Jag tänkte skriva en sådan. Eller är det för nördigt? Haha. Kunde inte bry mig mindre.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg

Den här boken handlar om Valerie Solanas, och är enligt föfattarens egen utsago en litterär fantasi, och kan därför inte räknas som en biografi. Intressant, tänkte jag. Valerie Solanas var en intressant människa, därför borde boken vara lite intressant åtminstone.

Ja. Jag vet inte. Den började så bra. Men sedan gick det utför. Förmodligen för att den liksom aldrig fortsatte. Det kändes som att jag läste första sidan om och om igen. Boken är fragmentarisk, abstrakt, paradoxal och poetisk. Låter lovande, huh? Det tyckte jag i alla fall. Men gränsen mellan att vara poetiskt vacker och naivt melodramatisk är hårfin. Boken lyckades inte hålla sig på rätt sida av linjen, så att säga.

"En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss."
- F. Kafka

En basic guideline att gå efter. Sagt av en av de mest fantastiska författarna som har existerat. Var den här boken som en yxa? Nej. Snarare som en liten hammare. En mycket liten hammare. Som knackade lite på mitt frusna hav. Men inte mer än så. Jag blir mest nyfiken på vem denna Sara Stridsberg är. Och hur det kommer sig att hon vet så mycket om Valerie Solanas. Alltså vet saker. Inte fakta så som födelsedag och dödsdag. Utan hur kan hon veta hur det kändes att gå genom öknen med ett fång döende, stulna rosor, tusen rosa förlåtbrev och rädslan för att se den gula Forden vid horisonten? Nej, det är just det. Hon vet inte. Hon fantiserar. En litterär fantasi, remember? Men det är märkligt det där. En litterär fantasi. Orden lockade mig. Förstod inte vad som menades med att skriva en litterär fantasi om en verklig människa. Men nu förstår jag. And I don't like it.

Ah. Wikipedia är min bästa vän. Wiki berättade lite om denna Sara Stridsberg. Bland annat att hon har vunnit något litteraturpris för boken som jag just nu recenserar. Intressant. Citat: "Stridsberg blandar dokumentärt material och fri fiktion i en febrig, vibrerande prosa."

Stämmer nog bra det. Vill ni läsa något febrigt och vibrerande? Läs Drömfakulteten. Ni får dock utstå det lätt pretentiösa, patetiska och melodramatiska som automatiskt följer med alla saker som beskrivs som "febrigt och vibrerande".

I'll be your number one with a bullet

Dagen började med att jag blev mer eller mindre kidnappad. Det kunde ju inte bli annat än en fantastisk dag. En av höjdpunkterna var nog när Micke körde iväg när Maja höll på att sätta sig i bilen. Det är inte ens en överdrift. Hennes ben var inne i bilen, när han plötsligt gasar på och kör iväg. Han hävdade senare att det var en olyckshändelse. Jag tvivlar starkt.

Vi lyckades i alla fall ta oss upp till skidstadion. Det var möte med alla inblandade. Arenaproducenten, bildproducenten, ljudproducenten och Birger. Alla viktiga rävar med andra ord. Och så vi då. Var kanske 20 personer på mötet. Det sades en del. Arenaproducenten, den allsmäktige, avslutar med orden:

"Kan vi ses här igen kl 17.00? Funkar det för alla?"

Tystnad.

Jag: Ja... det blir bra.

Jag ångrar mig snabbt. Ser folks blickar. Vad fan vill jag? Som om någon bryr sig om jag kan kl 17.00? Jag ska ju fan kunna alla tider på dygnet. Jag ska kunna hämta kaffe kl. 03.00 om så önskas. Jag är ju endast praktikant för i helvete.

Några förvirrade ögonblick senare börjar folk att skingras.

Awkward is my middle name.

Deus ex machina

Jag vill bara säga att jag lever. Är nu inne på min andra praktikvecka. Praktiserar på världscupen i skidskytte. Sweet. Gled upp till stadion idag. Möttes av diverse nationaliteter. Jag önskar att jag kunde tyska. Eller japanska...

Eller engelska åtminstone. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga till dom. Finner inga ord. Nu står jag mest och ser dum ut när tyskarna försöker kommunicera med mig. Alternativt så fnissar jag på äkta 12-åringsmanér. Kan jag ta mig samman eller?

Imorgon kirrar jag min ackreditering. Då kan jag glida hur mycket jag vill på området. Galet. Ja... Jag hade egentligen ingenting att säga. Ville bara... visa lite liv i bloggen. Den andas fortfarande. Jag andas fortfarande.

Isn't great?