TV-historiens "guldkorn"

Det finns små delar av tv-historien som är oförglömliga. Det är inte särskilt spektakulära sekvenser vi talar om, men det är i alla fall saker som jag, av någon lustig anledning, alltid kommer att komma ihåg. Jag tänkte dra några exempel.

Då Martin "Du är så yeah yeah wow wow" Svensson medverkade i Bolibompa - Jag kommer inte riktigt ihåg vem programledaren som intervjuade honom var. De dom pratade om var i alla fall att skriva låtar. Martin hade ett tips till alla som ville skriva egna låtar; Skriv ner en massa ord på ett papper. Sätt sedan ihop dom till en låt. Plötsligt var det så självklart hur Martins one hit wonder, "Du är så yeah yeah wow wow" hade kommit till. Jag var ca 7 år, och jag skrattade åt en vuxen man. Det var speciellt.

Avsnittet i Cityakuten då en praktikant återupplivar en dödsförklarad - Ett gäng läkare står och ger en patient hjärtmassage. Läget är kritiskt och ingenting går att göra för att rädda honom. De dödsförklarar honom och börjar med något pappersarbete. Plötsligt hör det hur den 'döde' mannen hostar till, och de kollar dit. Där står praktikanten som har forsatt att ge honom hjärtmassage. Läkarnas förvåning vet inga gränser, och praktikanten säger lite skuldmedvetet: "Jag ville bara öva lite..."  Han ber alltså praktiskt taget om ursäkt för att han återupplivade honom. Det är fan klockrent.

På Robinson-plankan med polis-Martin - I den allra första Robinsonsäsongen var det också premiär för det, sedan, återkommande inslaget 'Plankan'. Man skulle helt enkelt se vem som pallade att stå på en planka ute i havet längst. Inte så mycket till underhållning, men SVT you know. I alla fall. Martin Melin, också kallad polis-Martin, är kanske den mest arroganta människan i världshistorien. I alla fall när det gäller plank-tävlingar. Frasen "Ja huvvaligen, jag har stått mycket i mina dar."  upprepade Martin ca 27 gånger under 1 timmes-programmet. Producenterna klippte dock bort det mesta av skrytet för att förhindra enformighet. Hm...

Blondinbella VS Kenza

Metro gjorde en liten grej om 'Blondinbella' och Kenza, eftersom det är de två som ligger etta, respektive tvåa, på bloggtoppen. Det var något jätteomoget 'VS'-inslag, men men, Metro är metro.

I alla fall så var det ungefär en fråga om de två bloggdrpttningarna var vänner. Blondinbella svarade då: "Det är ganska svårt att vara vän med sin konkurrent."

Det måste ju vara fucking omöjligt. Tänk att försöka föra en vardaglig konversation med Kenza, när man hela tiden sneglar mot hennes laptop och undrar hur och när hon ska författa sitt nästa brillianta 'Dagens outfit'-inlägg. Eller hur ska Kenza kunna shoppa med Blondinbella när hon genomlider oerhörd ångest över huruvida hon fortfarande ligger etta på bloggtoppen? Vem vet vilka tankar om döljer sig under det blonda, långa håret? Hon kanske är påväg att skriva ett genialiskt blogginlägg om vart hon drack sin latte imorse. Latteinlägget skulle ju givetvis sopa banan med Kenzas pinsamma 'nya jeans'-inlägg.

Det är klart att det skulle vara mentalt knäckande för de stackars bloggorskorna att vara i varandras närhet. Fucking obvious.

What's up with you?

Jag hatar folk som uttalar 'äntligen' som 'änkligen'.

Seriöst, what's up with that? Jag har liksom hört vuxna, utbildade människor säga så. En annan klassisk variant är ju de som säger 'egenkligen' istället för 'egentligen'.

Det är lika illa. Liksom, come on? Artikulera please.


Retrocool

Det finns vissa saker som är så retro och obeskrivligt coola, och jag tänkte dra några exempel:

Supernintendo - Does it need to be explained? Alltså, åt helvete med Nintendo Wii och Guitar Hero och allt liknande. Med en Supernintendo-dosa i handen så blir du inte coolare. It's as good as it gets.

High Five - Det är svårt att veta om man ska kalla det här retro, eller bara allmänt fiktivt och ej förekommande i vardagliga situationer. Det är i och för sig tillåtet, för att inte säga nödvändigt, i alla former av sportsammanhang. Jag skulle dock vilja (har redan börjat egentligen) ta steget längre. Alltså, att införa High five i random konversationer. Exempel:

- Vi har ingen Engelska idag.
*High five*

Ingenting kan bli fel när man avrundar ett samtal med en High five.

Men problemet med det här är ju om man ska våga stå för det. Kan man verkligen fira att man har kommit till sjunde världen på 'Super Mario World' med en High five utan att behöva skämmas? Det är ju gränsfall det där. Man skulle kunna klassa tv-spel som ett sportsammahang. Men som sagt, gränsfall. Det återstår ju fortfarande dilemmat angående själva spelkonsolen. Det kanske hade varit mer acceptabelt att 'high fiva' hej vilt över en lyckad Guitar Hero-omgång?

Men screw it. Jag står för det i alla fall.

Citerat

Jag tänkte ta mig friheten att citera min goda vän; Tracy. Bara för att hon är så genialisk. Jag läste ett underhållande inlägg angående Storsjöyran och Lars Winnerbäck som hon hade författat. Here it comes:

"I den här staden som jag bor i finns bara ett event som får oss att tappa kontrollen. Tredagarsfestivalen som gör hela året värt att leva. Jag tycker ju inte riktigt att det är så. Men de andra, de laddar upp från och med januari fram till juli då den inträffar. Sen från juli till december tjatar dom om hur fantastiskt kul de hade just det här året. För varje år är liksom allt obeskrivligt kul, men ändå lyckas dom överträffa sig vartenda år. Och då är min fråga, hur kul kan man ha?

Sen så gick jag naivt in på hemsidan för jag trodde att de tänkte presentera kommande artister redan nu. Det kunde man inte, såg bara en halväcklig bild på Lars Winnerbäck. Ingen shocker direkt, han verkar spela här hela tiden. Vad är man för jävla nobody om man kan boka upp sig på att spela i JULI om det är fuckin' februari? Späckat schema ey? Han har alltså inga planer whatsoever framöver.
Fast nu är bilden borta. Han kanske insåg hur pinsam han var.
Resten av artisterna kommer väl upp på listan sen efter dom planerat sin sommarturné, där har vi skillnaden mellan Lars och de övriga. De har en turnéplan, han bara chillar omkring mellan olika gigs. Ganska omoget om man är cirka 45 år.
Ett smakprov perhaps? Been there, seen it. Så jag vet vad som väntar.
Öh, jag hugger i ... sten. Hehe jag börjar se en kontur.. BÅDE armar.. OCH BEN. Så jävla ofräscht. Han kommer att få den stora scenen också, den jäveln."

Aouch. Haha.

Det ofattbara har hänt...

Nej, Håkan Hellström har inte slängt sin sjömanskostym. Det är mer ofattbart än så. Jag kan inte skriva. Jag är tom på ord.

Vi fick som uppgift att skriva en skräcknovell på svenskan. En tämligen enkel uppgift tänkte jag, självsäker och naiv som jag är. Det är den sortens uppgift som jag liksom kan göra för skojs skull. På en fikarast. Jag skulle kunna omvandla min tripp till affären till en skräcknovell, när jag är på det humöret.

Men nu är det omöjligt. Word-dokumentet känns hopplöst omöjligt att fylla.

I am empty. Vad är det som händer?

Tillbaka till okreativa dagar

Jag är hemma. Det har varit en rolig och händelserik vecka, men att återberätta vore att fördärva.

Jag jobbar även hårt som telefonförsäljare. Och jag hatar det. Jag hatar folk. Jag hatar folk som inte fattar någonting. När man är telefonförsäljare så har man lägst rang på hela jävla företaget. Men förstår folk det? Nej, o nej. De tror tydligen att jag har auktoritet nog för att utföra de flesta åtgärder.

Exempel på ett samtal:

Jag: Hej, jag heter Therese och ringer från Svenska Dagbladet. Nu är det så här...
Personen i luren: Jag tycker inte att ni ska ringa på kvällarna. Kan ni sluta med det? Jag vill även att ni stryker mig ur ert register.
Jag: Ja visst. Jag kan lägga om hela vårat arbetsschema. Det fixar jag med en knapptryckning. Och det är klart jag kan stryka er ur registret. Jag passar på och stryker er ur DN's register också. När jag ändå håller på ska jag ge mig själv en fet löneförhöjning. Inga problem.
Personen i luren: Va?
Jag: Då säger vi så. Ha en forsatt trevlig kväll.

Jag kämpar på

Jag har mycket att göra. Och jag tycker om att skryta om det i min blogg.

Nej, men faktum är att jag saknar den tiden då man inte hade någonting att göra. För nu är jag bara stressad.

Torsdag - Skola. Teorilektion på körskolan. Packa ihop mina tillhörigheter och typ flytta.
Fredag - Skola. Flytta in temporärt hos min vän Tracy. Fest?
Lördag -  12.00 - 16.00 Jobb. SvD.
Söndag - 12.00 - 16.00 Jobb. Svd.
Måndag - (Ledig från skolan!) Jobb. 17.15 - 21.00
Tisdag - Skola. Jobb. 17.15 - 21.00
Onsdag -  Skola. Jobb. 17.15 - 21.00
Torsdag - Skola. Körskolan.

Och det är på grund av detta som bloggen aldrig uppdateras. Förlåt. Det ska bli ändring. Dock inte de följande dagarna, eftersom min vän (som så snäll hyser in mig) har ingen dator. Om jag vore riktigt nördig så skulle jag blogga via mobilen.
 
Men nej, det kommer inte att hända. Ifall ni letar efter underhållning så är det skidskytte-VM häromkring.

Welcome.

Jag är kär...

...i en låt.

Det är helt sjukt. Jag lever och andas den här låten. Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle det vara den här låten. Hur nu det skulle gå till...