Musik

Det här med musik är lustigt. Jag läser just nu 'High Fidelity', och där är ju huvudpersonen mer eller mindre besatt av musik. Jag är nog likadan.


Det börjar dock gå överstyr. Låttexter och titlar betyder liksom allt. Skulle inte förvåna mig ifall jag började svara på tilltal med lösryckta citat från diverse låttexter.


Exempel:


- Vad ska du göra efter skolan idag?

- I'm not the one you knew back in high school.


Exempel 2:


- Ska vi vara med varandra idag?

- It was you and I. Mostly me.


För övrigt kanske inte de mest mogna låtcitaten. Men jag känner att det passar in. Jag blir även glad när jag ser Elgiganten-reklamen och det gamla örhänget 'You can get it if you really want', drar igång. För det måste liksom stämma. En låt kan inte ljuga. I can really fucking get it if I want. Jag kan liksom bli president i USA.

Musik ljuger inte.


Om mig själv

Jag är mycket medveten om att jag startade en följetong som gick under namnet '10 sanningar om mig själv' för en tid sedan.

Jag har alltså inte glömt bort det. Jag har dock fått lite perspektiv på saken. Och det var nog den tråkigaste idén jag har haft på länge. Jag skippar det alltså. Men men, ingenting är hugget i sten.

Bara skrivet på en sunkig blogg.

Identitet

Någonting som verkligen skrämmer mig är människor som titulerar sig i stil med "Luddes mamma". Alltså, vissa personer kan kalla sig sådant på bloggar, communites, och (förhoppningsvis jävligt sällan) i verkliga livet.

Detta indikerar alltså att de inte har någon egen identitet utanför mamma-rollen. Skrämmande. Skulle det kännas lika normalt att presentera sig regelbundet som "Karls fru" eller "Johannas syster"?

Därför ogillar jag verkligen också när man, främst i USA, skriver på det här viset när man är gift:

Mr and Mrs. Robert Johnson

Jaha. Tack för identitetsstölden? I samband med giftermålet upphörde man alltså att vara en egen person? Det är väl ok för Robert, han är ju fortfarande en person. Men den stackarn som är gift med honom är ingen alls. Hon är bara en del av Robert. Hennes förnamn är helt irrelevant efter giftermålet. Och efternamnet också för den delen.

Research

Blondinbella. Ja, ni vet. Det är lågt av mig att kritisera den arma bloggerskan, men ibland kan jag inte låta bli.

Låt mig citera henne i en intervju:

"Bloggen tar ganska mycket tid. Det ligger mycket mer research bakom varje inlägg än vad de flesta tror."

Research? Säg att hon skämtar. För er som inte är så insatta i Blondinbella (Vilka losers ni måste vara. Höhö), kan jag berätta att essensen av hennes inlägg oftast sträcker sig till den sofistikerade nivån där hon beskriver
sin manikyr.

Ett fiktivt, dock väldigt realistiskt, utdrag ur bloggen:

"Hej. Idag ska jag genomborda en fransk manikyr."

Jag undrar då givetvis, vilken sorts research måste stackars Isabella ha gjort för att författade detta genialiska inlägg? Hon kan ju förstås ha kollat upp stavningen på 'Fransk manikyr'. Det tog nog lite tid. Det var nog därför hon missade att kontrollera ifall 'genomborda' verkligen var ett ord...

Man kan ju inte tänka på allt.


Inget varar för evigt

Givetvis kommer jag att börja blogga igen. Jag är ju som sagt ingen 'quitter'.

Det är bara att hålla ut. Jag har rätt mycket med mig själv just nu, som Lars W skulle ha sagt. Den gamle räven.

För tillfället ska jag ta itu med lite bagateller såsom 18-årsdag, skola, jobb, körkort och liv. Då får ju tyvärr saker som att blogga stå lite i skuggan. 

Men misströsta icket! Jag kommer att vara tillbaka snart. Väldigt snart.


Det är ett hot.

Just det

Bloggen kommer läggas ner ett tag. Orkar fan inte med det här.

Idioti.

Hjältemod är överskattat

I går vann en person på min väns jobb 10.000 kr på en så kallad spelmaskin. Dock ville han bara ha 50 kr av vinsten. Sjukt skulle jag vilja kalla det.

______________________________________________________________________________________


Jag förstår inte grejen med att vara så där äckligt 'ädel' jämt. Vill folk vara det? Eller är det egentligen bara en slags överdriven artighet som man är tvingad till?

Låt mig måla upp ett scenario:

Din otrevliga granne, som du endast har träffat två gånger,  är svårt sjukt och behöver akut en ny njure. Varför är man då tvingad till att erbjuda sin njure då? Jag antar att folk är tvingade i alla fall. Man kan väl inte vilja det egentligen? Men på något vis är man liksom hopplöst manad att klämma fram:

"Visst! Ta min njure! Ta en lunga också när ni ändå håller på! Skulle utan att tveka donera hjärtat om du behövde det också."

Scenario nummer två:

Ni flyr ifrån ilskna krigare. Du ramlar och bryter foten. Du kan inte fortsätta. Resten av gruppen stannar så klart upp och springer tillbaka till dig. Du är givetvis tvingad till att, mellan kramperna av smärta, klämma fram:

"Fortsätt utan mig. Ni måste fortsätta ändå, min fot kommer att sacka ner er."

Är det bara jag som skulle vilja säga:

"Ni får fan inte lämna mig här. Ni ska släpa med er mig så länge jag lever. Vem bär mig?"


Förlåt för att jag är så hopplöst egoistisk.

Nostalgi

Det är fredag idag. Eller snarare lördag. Beror lite på hur man räknar. Det är komplicerat. Skriver nog mer om det imorgon.

____________________________________________________________________________________

I alla fall. Det ryktades länge om en så kallad 'fetfest' här omkring. Det lät spännande. Hyrd lokal till och med. Jävligt flashigt liksom. Dock florerade det även rykten om en så kallad 'rökmaskin' som skulle vara hyrd festen till ära.

Jag undrar givetvis varför. Är det någonsin läge för en rökmaskin? Det var läge runt -97 på mellanstadiediscon. Jag känner mig nostalgisk när jag tänker tillbaka. Tonerna av A-teens dunkade slentrianmässigt genom den tjocka, konstgjorda, illaluktande röken. Stolar var uppställda runt det tomma dansgolvet, som badade i lysrörsbelysning. Kvällen till ära brukade dock lysrören vara täckta med färgat silkespapper. Det var classy. 

Ingen dansade förstås. Vi hängde givetvis bara runt stolarna och fnissade och tuggade på banana skids. Ögonlocken var tunga (och en aning kletiga) av alldeles för mycket glitter. Naglarna var målade i en lågmäld blå nyans, med inslag av glitter. Ångorna av billig åhléns-parfym blandad med för mycket hårspray gjorde mig yr. Och en aning hög. Stämningen var förväntansfull och en aning nervös. Det låg en spänning i luften. Givetvis väntade alla på att det skulle bli en lugn låt. Tryckare med andra ord. För det var ju bara då man dansade. Och den ultimata tryckar-låten var ju givetvis 'My heart will go on' med Celine Dion. Det var magiskt.

Intervju med Blondinbella

Här följer en ganska fiktiv men jävligt realistisk intervju med den kontroversiella bloggerskan 'Blondinbella'.

- Hej Blondinbella. Hur mår du idag?
- Jo, jag mår bara bra. Som alltid. Tihi.

- Ok. Varför tror du att din blogg har blivit så stor?
- Jag tror att det är för att jag är en förebild för dagens ungdomar. Folk inspireras av mig.

- Så, det är alltså inte för att du är en IQ-befriad fjortis som tycker för mycket om saker du inte vet någonting om?
- Eh... va?

- Vi skippar den frågan alltså. Du säger ofta att du har bra betyg i skolan. Hur kommer det sig med tanke på att du inte ens kan formulera dig i din blogg? Jag vill erinra mig om ett pinsamt försök att stava ordet 'diskussion', som slutade med att du skrev 'diskution'. Någon kommentar?
- Så länge man känner rätt folk så är betygen inga problem. Hihi. Nej, förresten, stryk det där. Om man har mål och drömmar kan man genomborda dom.

- Men 'genomborda' är ju inget ord?
- Nej, folk brukar säga det. Men jag tycker man får göra lite som man vill med det där.

- Du har ganska bestämda politiska åsikter, och du är aktiv inom MUF (Moderata ungdomsförbundet). Är det dina åsikter, eller är det MUF:s åsikter som förmedlas i bloggen?
- Det är mina åsikter. Som är likadana som MUF:s åsikter. Hihi.

- Du skriver ofta att du är ute på krogen och på klubbar omkring stureplan, detta till trots att du bara är 17 år, har du någon kommentar till det? Vilka signaler sänder du ut?
- Alltså. Jag har gått på krogen sen jag var 12 år. Jag ser inga problem med det. Man måste ju få ta sig en drink efter en tuff dag på jobbet. Eller, på skolan då.

- Och med skolan menar du gymnasiet?
- Ja, just det.

- Eh?
- Tihi.

Tack så mycket Blondinbella.

www.blondinbella.se

Guiden till att bli EMO

Det har kommit till min kännedom att det är populärt att vara 'emo'. Jag antar att det är många unga aspiranter som är ivriga att få anamma emokulturen. Jag tänkte då hjälpa dessa förvirrade själar med 7 enkla steg till att bli en fullblodsemo.

1. Allt handlar om DIG. Livet är din film och du har huvudrollen. Familj och vänner är endast statister och är endast till för att stjäla fokus ifrån din plågade själ. Eventuella pojk- och flickvänner är endast till för låttextmaterial.

2. Du måste förneka att du är emo. Det riktiga personlighetssjälvmordet för dig vore ifall du erkände och relaterade dig själv till en speciell grupp av människor. Emo är kommersiellt, och du måste svära på att du hatar allt som liknar emo och du ska skratta åt de vilsna själarna som har likadana Cheap Monday-byxor som dig. Du vägrar att etikettera dig som någon speciell 'stil'.

3. Musiken är ditt liv. Du ska leva och andas din musik. Dock måste du hålla dig långt borta ifrån 'My Chemical Romance' och dylikt. Ingen får tro att du lyssnar på Emo-musik. (För det skulle ju i sin tur innebära att folk tror att du är emo, vilket du ska förneka. Right?) Dina kosshörlurar ska ALLTID vara på. Alltid. Det finns ingen anledning som är viktig nog för att ta av dom. Ifall du faktiskt lyssnar på musik i dina lurar är helt irrelevant. Citera gärna låttexter för din omgivning. Gärna utan vidare förklaring.

4. Du måste besitta någon form av konstnärlig talang. Låt- och poesiskrivandet är obligatoriskt. Utöver det kan du antingen fotografera eller spela gitarr. Detta är givetvis ett sätt att uttrycka din oerhörda ångest.

5. Ingen förstår dig, NÅGONSIN. Det här är en viktig punkt. Du släpar alltid omkring på din plågade själ och din enorma ångest, och självklart förstår ingen hur det känns. INGEN. Det enda som kan trösta dig är att få lyssna på din musik som ingen har hört talas om. När musiken inte räcker till kan du givetvis övergå till att skriva ändlösa poem om svarta avgrunder.

6. (Valfritt) Självdestruktivitet är ett nyckleord inom emokulturen. Du behöver givetvis inte ägna dig åt sådant, så länge folk tror att du gör det. Använd alltid långärmade tröjor. Då förstår allmänheten att du försöker dölja dina, förmodligen, sönderskurna armar. (Att dina armar är helt fria från skärsår är givetvis irrelevant)

7. Anamma den kommersiella emostilen. Givetvis ska du ha Converse, stuprörsjeans, nitbälte och snelugg! Men kom alltid ihåg: Du är INTE emo! Förneka, förneka, förneka!

Sanningar om mig själv pt. 2

Ännu en sanning om mig själv:

Jag är lite synsk. Kind of. Nej, men faktum är att jag oftast vet när jag ska få sms innan jag har fått dom. Av oförklarliga skäl tar jag upp mobilen och håller i den i handen en sekund. Sedan får jag oftast ett sms. Och jag vet inte hur jag kan veta. Ja, jag är väl inte direkt synsk, bara lite mystisk.

Det kanske inte var världens saftigaste sanning. Men ändå. Jag tycker att det är märkligt. Brukar fundera över det ibland. Överväldigande. Skriver mer om det imorgon.

10 ganska bekväma sanningar om mig själv pt. 1

Nu är det en ny följetong på gång. Nyårskrönikan blev bara två delar, men jag hade inte riktigt mer tid för den. Men nu jävlar. Denna gång handlar det helt enkelt om mig själv. 10 delar. 10 sanningar om mig själv. Del 1, varsågoda:


Jag lider av tvångstankar. Rejäla sådana. Jag har svårt att vara fokuserad och att koncentrera mig. Detta blogginlägg är till exempel väldigt svårt att skriva, eftersom jag hela tiden blickar bakåt på min säng, där jag ser att min tv-dosa ligger på överkastet. Dosan ligger snett på sängen, och lite mer på ena sidan. Jag skulle gärna vilja gå dit och lägga den exakt i mitten, eller kanske i ett hörn. Det känns bättre då. Men jag går inte dit och korrigerear dosan. För man blir aldrig klar med sådana tvångstankar. För när jag väl har satt mig igen, så kommer jag inse att den inte alls ligger i mitten. Den kommer alltid att ligger några millimeter fel. Därför har jag svårt att koncentrera mig på hemuppgifter och på saker i allmänhet. Och jag kan inte allid fullfölja mina tvångsmässiga impulser, eftersom då skulle jag inte göra annat än att gå runt och ständigt flytta på saker. Men det är en kamp. För att jag skulle kunna koncentrera mig på något skolarbete, eller dyl. skulle jag behöva sitta i ett kliniskt rum, där det inte fanna några saker jag skulle känna mig tvungen att flytta på.

Spännande

3 januari 2008 - Torsdag

Kära Dagbok,

Idag hittade jag en nål i min säng. Många frågor väcktes, men det fanns få svar att tillgå. Det var överväldigande. Skriver nog mer om det imorgon.

In your face!

Jag har skapat en parallell blogg. Där skriver jag högst anonymt och hemligt om min ångest och min frustration. Den har fått mer uppmärksamhet än den här bloggen på sista tiden. Förlåt bloggen. Förlåt mig själv.

Men jag är uttråkad och har ingenting att skriva. Och inte hjälper det att vända sig till Cecilia för råd heller. Hennes bästa förslag på ett bloggämne var grus. Ja, hon var seriös.

Det värsta var nog ändå att jag allvarligt satt och funderade på att skriva en grusblogg. Väga lite för- och nackdelar. Göra en fin inledning om grusets betydelse.

Sen fick jag lite distans till saken och skrev det här blogginlägget istället.

(NU ÖNSKAR NI NOG ATT JAG HADE SKRIVIT OM GRUS ISTÄLLET, SUCKERS!)