Jag är upprörd, som vanligt

Jag har så sjukt tråkigt. Jag vill ha någonting att läsa. Några roliga bloggar. Men alla skriver ju så fucking tråkigt. Meningslösa bilder med lika meningslösa texter till.

"Det här åt jag idag."
"Så här var vädret när jag skulle gå till skolan."
"Den här tröjan tänkte jag köpa. Men det gjorde jag inte."

Åhå. Vad intressant. Dramatiskt. Chockerande. Jag förstår verkligen varför dessa oerhörda strapatser var tvungna att dokumenteras.

Grr. Jag är på ganska dåligt humör. Märks det? Jag har en abstinens efter någonting som jag inte riktigt kan definera.

Kan vara kaffe.

Mötet

Idag samlades vi hos min goda vän och klasskamrat, Maja. Vi hade möte. 13.00. Sharp.

Det hela var en mycket lyckad tillställning, förseningen till trots. Maja hade slagit på stort och bakat två kakor. Oj oj oj. Det var mycket gott och uppskattat. Men det var inte ett simpelt fika som hade fört oss samman denna tisdagseftermiddag i mars. Det var mer seriöst än så. Projektarbetet. 100 saftiga poäng av våran gymnasietid.

En film ska skapas. En roadtrip ska genomföras. Vi bredde ut en gigantisk karta över bordet, och den seriösa stämningen infann sig omedelbart. Vi har planerat och planerat. En resrutt ritades upp.

Det känns som att vi har lyckats med planeringen. Nu gäller det bara att försöka sälja in den här idén till våran mentor.
 
Kan bli en utmaning.

Åter igen

Hallå.

Det finns en anledning till att jag sällan bloggar. Det är för att jag måste använda mig av Internet Explorer för detta ändamål. Som de flesta förstår så är det alltså något man vill undvika till det yttersta.

Jag och min vän talade för övrigt förut om min kommande författarkarriär. Eftersom hon inte kommer att orka läsa mina böcker så kom vi fram till att hon skulle lyssna på dom som ljudböcker istället. Hon trodde dock en kort sekund att det var jag som skulle agera uppläsare för dessa ljudböcker. Detta kommer jag naturligtvis inte att göra. Bara personer som har en fin talarröst får ägna sig åt sådant. Man måste prata ren och tydlig svenska. Det gör inte jag. Jag pratar näst intill oförståelig norrländska. Inte så passande med andra ord.

Vi kom i alla fall fram till att boken skulle läsas upp på skånska. Som en extra krydda till berättelsen.

Top model

Jag kokar mig en kopp kaffe och kollar på Top model. Ja, just det. Jag dricker kaffe nuförtiden. Fan, vad vuxen jag börjar bli. 


Top model, ja. Vet inte riktigt varför jag tittar på det. Är det ens underhållande längre? Jag förstår liksom aldrig hur domarna tänker när dom bestämmer vilka bilder som är "bra" och vilka som är "dåliga". 


Exempel:


Jag tänker:  Haha, hon såg ju fan ut som en fisk. Helt död i ögonen. 
Domarna säger: Underbart. Strålande. Älskar intensiteten i ögonen. Och det faktum att du inte ser ut som en fisk.


Ja. Det är sällan vi kommer överens. Jag och domarna.


Det roligaste är faktiskt deras make overs. Det är alltid någon som måste klippa av sig allt hår. Och då menar jag allt hår.  Det är oftast den med längst hår som tvingas till detta. Det är roligt. Främst för att det händer i varje säsong. Det är liksom någonting man kan lita på. Tårar är oftast inblandade. Dramatiskt. 


Körlektion

Jag är väldigt stressad angående körkortet. Sommarplaner och projektarbetet hänger liksom på det. Nåja, jag var i alla fall på körlektion idag.

Exempel på meningsutbyte i bilen:

Jag: Eh... oj då.
Körskoleläraren: Det är ingen fara. Det här är en väldigt tolerant bil. Det krävs mycket innan man får motorstopp.

Borde jag ta det som en komplimang, med tanke på att jag faktiskt hade lyckats med konststycket att få motorstopp tre gånger innan ovanstående sades?

Han var nog imponerad.


Amy Diamond i Eurovision helst

Jag har inte skrivit för att jag har annat för mig. Så enkelt är det. Men jag tänkte i alla fall ta upp Melodifestivalen. Ja, jag hade åsikter. Som med allt annat också. Jag tyckte att Amy Diamond skulle ha vunnit. Inte för att hennes bidrag höll så hög musikalisk klass (Men det gjorde i och för sig inget annat bidrag heller)

Det hade dock varit roligt att skicka henne till Eurovision song contest. Liksom bara för att se de andra deltagarnas reaktioner. Liksom ha ha, vi skickar en 15-åring. Så mycket hade vi att välja på här i Sverige.

Jag brukar alltid tänka så. "Vad skulle övriga Europa tycka om vi skickade den... eller den..." Jag kom fram till att ifall vi hade skickat Nordman hade jag skämts över att vara svensk. Då hade övriga Europa trott att vi idkade häxdyrkning och var kvar i mörkaste medeltiden. Namnet 'Nordman' skulle också bidra till den läskiga medeltidseffekten. Är vi vikingar fortfarande eller? Nordman skrämmer mig.

Men nu skickar vi Charlotte Perelli. Men en medioker skitlåt som låter exakt likadant som alla andra schlagers. Vad kommer övriga Europa att tänka? Förmodligen något i stil med: "Tror ni att det där funkar igen eller?"

Och till Europa vill jag säga: Nej, jag tror faktiskt inte att det funkar igen.

Alltid på Coop

Tidigare ikväll var jag på Coop för att införskaffa lite proviant. Det var nära stängningsdags och man kände sig oönskad i butiken. Men i alla fall, för att komma till saken. När jag står i kön får jag världens sjukaste impuls. En impuls som jag brukar få rätt ofta faktiskt.

Mannen före mig betalar med sedlar och kassörskan frågar ifall han möjligtvis har en krona. Han svarar nej. Och just där kommer min sjuka impuls in. Jag får för mig att jag borde tränga mig in i konversationen och utbrista: "Det är lugnt, jag har en krona. Inga problem!"

Sedan när jag glider förbi den konfunderade mannen med min utsträckta krona, ska jag ge honom ett väldigt nöjt leende, och blinka lite kärvänligt med ögonen samtidigt som jag säger: "Det är lugnt. I've got this one covered. Inget att tacka för."  Detta säger jag givetvis med ett tonfall som indikerar att jag just har donerat mitt hjärta till honom, och det minsta han kunde göra för att tacka vore att ge mig en weekendresa till London. All inclusive. Jag forsätter givetvis att le emot mannen när jag överlämnar kronan till den lika konfunderade kassörskan. Jag forsätter att le, och säger blygsamt att det inte är någonting att tacka för, och att vem som helst skulle ha gjort likadant i min situation. Insvept i min heroiska glans glider jag sedan tillbaka till min plats i kön.

Jag brukar alltid tänka så här. Vore det sjukt att faktiskt göra så?

Kalaspuffar

Jag intog just en skål med kalaspuffar. Mamma hade av okänd anledning inskaffat detta födoämne, därför passade jag på att återuppleva lite barndom.

Nostalgi? Kanske lite. Men mest besvikelse. Det är faktiskt inte så gott som jag kom ihåg. Plus att dom blir alldeles blöta och kletiga på en gång. Och man är endast mätt i ca 3 minuter.

Måste nog vara sämsta grejen som går att äta till frukost. 99 % socker. Och inga fiber. 0 % fiber = 0 % mättnad.

Nu känner jag mig som Anna Skipper.

Typ.



 image69

På allmän begäran

En viss person undrade vart 'Tereezu' kommer ifrån, för egentligen heter jag ju Therese. Shocker. Heh. Jag har faktiskt bloggat om det en gång förut.

Men i alla fall. 'Tereezu' är japanska och betyder just 'Therese'. Och eftersom japanska är ett sådant coolt språk så använde jag den versionen av mitt namn som mitt blogg-alter ego.

Hah.


Bara för att

Igår hade jag saker att göra. En massa plugg. Skolarbete - if you will. Men gjorde jag det? Nej. Istället ansträngde jag mig för att hitta andra saker jag kunde göra.

Det slutade med att jag omorganiserade min spellista på Winamp. En mycket mer avancerad sortering än vad Winamp själv klarar av. Aight. Så nu är mina låtar både i alfabetisk och kronologisk ordning. Det tog typ en timme. Effektiv tid.

Sedan var jag tvungen att göra något annat för att hindra mig själv ifrån att göra nyttiga saker. Resultat går att skåda här i bloggen. Jag gjorde om designen. Gjorde till och med en ny fucking banner.

Jag är galen. Men ack så nöjd.

De är ju tillbaka

Ingen har väl missat att Alex och Calle Schulman bloggar igen? Det var väl trevligt. I alla fall att Alex är tillbaka. Den där Calle är ju förjävla tråkig faktiskt.

Men nej. Deras gemensamma blogg är fan inte mycket att hänga i julgranen heller. Det är mest lama försök till att skapa dramatik i kändis/blogg-världen. Det är mest sådana där inlägg som man sympatigarvar lite åt. Och sedan ångrar sig.

Det finns dock en annan typ av inlägg som börjar bli mer frekvent i bröderna Schulmans blogg. Dessa pinsamma vi tar tillbaka-inlägg. Det har förmodligen med hot om polisanmälningar att göra. Men ändå. Så jävla pinsamt att ta tillbaka saker.

En annan desperat och onödig sak är ju att de har gett sig på Kenza. Det känns ju som att sparka in en öppen dörr att kritisera henne. Alex kallar henne till och med "den där 13-åriga modebloggerskan." Men hon är ju faktiskt 17 år.

Haha, du är förjävla rolig du Alex.


image63
http://www.vf.se/Bloggstart/Schulman.aspx

Det är över

Expressen, Aftonbladet och DN - Ni kan sluta ringa nu. LRF-tidningen blir den som får publicera mitt eftertraktade kåseri.

Men, men skämt åsido. Det här känns ju helt fantastiskt. Jag kommer att bli publicerad. Det är fan coolt. Det beror dock på. Tidningen erhåller sig givetvis rätten att göra det slutgiltiga beslutet angående publiceringen. Detta innebär att jag inte bör skriva någonting provocerande.

En utmaning i sig alltså. Åter till jobbet nu. Ska försöka knåpa ihop någonting använbart.

XOXO