Lika stora... Eller?

Jag var på en anställningsintervju igår. Det var intressant.

Han frågade mig om jag hade bott i Östersund i hela mitt liv. Jag svarade då att jag även hade bott i närheten av Umeå i några år. Han ville då veta vad det hade gett mig. Jag svarade lite flyktigt att det hade gett mig bredare perspektiv med tanke på att det är en större stad o.s.v.

Det var då det surrealistiska inträffade.

Intervjuaren: Jaha... Men Umeå och Östersund är väl ungefär lika stora?
Jag: Hehe... Njaa...
Intervjuaren: Hm... Umeå kanske är lite större ändå.
Jag: You think?!

Nä, ok. Det där sista sa jag inte. Det tänkte jag bara. I realiteten nickade jag bara lite instämmande.

Men för den här personen kan jag berätta att det bor drygt 100 000 st invånare i Umeå. I Östersund har siffran kämpat sig strax över 40 000-strecket.

Men ja, visst. Det är väl ungefär lika mycket?

Allt är ju relativt.

Teoriprovet

Jag var på teoriprovsgenomgång idag. Det var mycket upplyftande. Jag var minst sagt nervös. (Vill helst inte tänka på hur det kommer bli på the actual test)

Jag var inte nervös till en början, eftersom jag naivt nog trodde att vi endast skulle luta oss tillbaka och lyssna på en sista minuten-genomgång av allt vi lärt oss inom körkortsteorin. Jag skulle dock bittert få erfara att så var inte fallet.

Körskoleläraren avfyrade istället frågor till var och en av oss med en förhörsteknik som skulle ha fått Gestapo att bli gröna av avund.

Jag väntade nevöst på att det skulle bli min tur att svara.

"Ge mig skillnaderna mellan maxvikt, bruttovikt, totalvikt och tjänstevikt. Fort ska det gå!"
"Skillnaderna mellan boggitryck och axeltryck? Nu!"
"Nämn 10 skadliga orsaker av kolmonoxid. Snabbt!"
"Gör en muntlig redovisning om katalysatorns uppbyggnad och funktion. Tempo!"

Jag kände hur min puls steg, och små, små svettpärlor bildades på min panna. Jag andades korta, snabba andetag. Jag vågade inte ens tänka på vilken helvetisk fråga som skulle levereras till mig.

And there it was. My question.

- Vilken är den högsta tillåtna hastighet på en motortrafikled?
- Eh...eh...eh... 110!

I'm fucking awesome!

Nähä.

Saker som jag stör mig på finns det gott om

Det finns en till sak som jag hatar när folk säger. Here it comes:

Random: När går bussen?
Jag: Jag vet inte. Klockan två, tror jag.
Random: Är du säker?

Ja, jag är säker. Det var därför jag använde uttrycket 'jag vet inte' i kombination med verbet 'tror'. Ett tveklöst sätt att se att någon är 100 % säker på sin sak.

Arrogansen vet inga gränser

"Din arrogans får inte ens plats i den här konversationen."

Så sa min vän till mig för en stund sedan. Jag måste ju erkänna att det inte är en slump att underrubriken till den här bloggen lyder "Iv'e got arrogance down to a science"

Alla har vi våra sämre sidor.

Hade ni någonting att säga eller?

Det finns en sak som jag hatar. (Förutom kanadensare förstås) Det är när folk säger: "Jag säger då det."

Utan någon som helst fortsättning. Jaha? Vad är det ni säger? Fucking ingenting.


Random: Ja, jag säger då det...
Jag: Ja?
Random: Va?
Jag: Vad är det du säger?
Random: Nej, inget. Men jag säger då det...
[Tystnad]
Jag: ...vad är det du säger?
Random: Seriöst... Låt mig vara.

Kan mina konversationer sluta se ut så här?

Växer upp

Just det. Jag växer upp. Igår på körlektionen for vi upp till halkbanan. Jag skulle bara få cruisa lite där för att få se hur det känns.

I alla fall. Körskoleläraren, som i normalt fall sitter bredvid mig hela tiden (Obviously), tyckte att jag skulle få köra lite själv. Så han kliver ur bilen. Går iväg. Fikar. You name it.

Så, där var jag. Själv. I en bil. På en stor yta. Det var en mycket märklig, men mycket befriande känsla att få köra själv. Kind of liked it. Det kändes bara så konstigt när jag insåg att det är så det kommer vara när jag väl får körkortet. Jag får köra själv. Vart och hur jag vill.

Jag hade på något konstigt sätt fått för mig att jag alltid skulle ha någon i passagerarsätet. Någon som kunde kontrollera mig. Hold me back - if you will.

Typ som att körskoleläraren skulle stick around även efter min avklarade uppkörning.

Jag: Nu drar vi på roadtrip till Stockholm!
Körskoleläraren: Nej, jag känner inte för det.
Jag: Nehe.

Hos frisören

Jag har återvänt från ett frisörbesök. Med avsevärt kortare hår. Skrämmande.

Nej, men faktum är att det var helt okej. Jag är ganska nöjd. Dock så tycker jag inte om att efter själva klippsessionen var över, så tar frisörskan fram en värmeborste, och börjar styla mitt hår på ett, enligt mig, icke önskvärt sätt.

Hur jag ser ut i håret?

image87

Yeah, that's right. Therese eller Sabrina, vem ser skillnad?

Dresscode

Jag älskar denna konversation:

Robin: Men vad ska jag ha på mig då?
Maja: Jeans, skjorta.
Robin: JEANSSKJORTA?!

Ja, Robin. Jeansskjorta är alltid det rätta valet.


(Vill gärna poängtera att de pratade om ett speciellt tillfälle då kläderna skulle bäras. Det är inte så att vi rent allmänt brukar prata om Robins klädval. Det skulle vara... freaky.)

Cecilia

Jag har en vän som vi kan kalla Cissi. Men låt oss säga Cecilia. I alla fall. Hon är liksom en symbol för uttrycket 'lagen om alltings jävlighet'

Låt mig berätta varför. För det första är hon sjuk 10 gånger oftare än en genomsnittlig person. När hon väl är frisk, är hon snarare bara 'mindre sjuk'. Hon var borta den dagen då immunförsvar delades ut. (Hon var väl sjuk då. Ha-ha)

Bara det är ju riktigt jävligt. För övrigt så är hon ganska otursförföljd. Ifall det är någon som har ramlat, vrickat foten, tappat bort sin kamera, eller liknande så är det i 95 % av fallen Cecilia det handlar om. I de resterande 5 % av fallen är det också Cecilia det handlar om. Skillnaden är att hon då oftast skyller i från sig. Exempel: "Men vadå, det var ju inte direkt så att jag var ensam om det. Det var andra som också ramlade ner i brunnen."


Visst är hon charmig?

image85

Frankrike, språk & kultur

Som bekant besökte jag för en tid sedan Frankrike. Det var mycket trevligt. Jag måste dock säga att det största problemet var språket. Vi pratade engelska. Det var ett misstag. Det var ungefär som att spotta fransmännen i ansiktet. Vid närmare eftertanke så hade nog spottandet varit mer acceptabelt.

De svarade givetvis oss på franska. Det är det man får vänta sig när man kommer som en oarigt turist och, hör och häpna, pratar något annat språk än franska. Och till råga på eländet så är det engelska man pratar. Den största konkurrenten i kampen om att göra franska till ett världsspråk.

Nu är det inte riktigt så det ligger till. Det finns flera andra språk som kandiderar till platsen som världens största språk. Och franskan ligger längre ner på listan än de flesta fransmän vågar erkänna. Men i alla fall. Fransmännen vill gärna tro att engelskan är det enda som står emellan Frankrike och språkligt världsherravälde.

Då förstår du nog vilken skymf det är att stå på fransk mark och vräka ur sig alla möjliga engelska saker. Vi blev också behandlade därefter. Det säkraste kortet var helt enkelt att inleda en konversation med en fransk fras. Exempel: "Excuse moi" . Klockrent. Går inte att misslyckas. Sedan är det fritt fram att börja prata engelska med de griniga fransmännen. Och du får svar. På engelska.

Detta är förmodligen för att fransmännen blir så exalterade över att höra en sådan uppenbar* utlänning ta franska fraser i sin mun. Med franska ögon sett (Eller öron hört) är detta givetvis ett ytterligare steg emot språkligt världsherravälde, som jag nämnde tidigare.

Fransmännen är glada. Vi är glada. (För att vi äntligen lyckades beställa lunch)

Slutet gott, allting gott.


*Jag säger 'uppenbar' med tanke på att vårat uttal avslöjade att vi no way in hell kunde vara infödda fransmän.

Att tänka som en producent

'Sanningens ögonblick' är ett ohyggligt program. 'Ohyggligt' är ett normalt ord.

I alla fall. De medverkande, hur tänker de? Jag vill helst referera till killen som avslöjade sin otrohet, med sin flickvän i studion. deras femårsjubileum. Snyggt.

De tävlande har ju gått igenom ett lögndetetektortest innan. Så de vet vilka frågor som kan komma att komma. Ändå valsar de in helt naiva, och tror att de kommer ha hälsosamma relationer när de går därifrån. Dock så är testet som de tar innan på 50 frågor. I studion får de max 21 frågor. Det är alltså en producent som ska välja ut frågorna som ska vara med i programmet.

Ja. Hur går tankegångarna där? "Hm... undrar om jag ska ta med frågan om hans otrohet, eller frågan där han gör ett saftigt avslöjande om att han faktiskt pallade äpplen av herr Karlsson när han var mindre..."

Ja, oj. Svårt val. Hur skulle en producent tänka?

No fucking idea.


Stackars lilla... ekorre?

För en stund sedan när jag var ute och cruisade* med bilen, så såg jag en överkörd ekorre. Då blev jag ledsen. Jag var ledsen i ca 20 sekunder.

Sedan insåg jag att det var en vante.

Vilket waste.



*Övningskörde.


Stereotyperna skapar statisk underhållning

Jag har just tittat på Top Model. Det är riktigt underhållande. Ibland. Det tråkiga är dock att det är exakt samma personer med varje år. De har bara olika namn.

Låt mig måla upp stereotyperna som har funnits med i ALLA säsonger:

Den missförstådda skönheten - Hon är inte medveten om hur vacker hon själv är. Omvärlden och domarna påpekar det hela tiden. Hon är dock besvärad. Besvärad framför kameran. Besvärad på catwalken. Besvärad inför domarna. Besvärad i huset. Kort sagt så är hon besvärad 90 % av tiden. De andra 10 % är hon bara smått bortkommen. Känns bäst igen på ett ganska klassiskt utseende, fördelaktigen blek, och med blicken någonstans långt bort i fjärran. Inte så förvånande nog, blev hon anmäld av sin faster. Alternativt moster.

Ghetto-bruden - Är oftast mörkhyad, och gör ingen hemlighet av att hon är uppvuxen in the hood. Stoltserar ofta med att hon har blivit skjuten och knivhuggen fler gånger än 50 cent någonsin kan drömma om. Alla ska ha jävligt klart för sig att ingen rör hennes chips. Hon har dödat för mindre. Framhäver ofta sin jobbiga uppväxt. In the hood hade dom minsann inget mode. Eller ens kläder. Känns bäst igen genom att hon alltid hamnar i konflikt med de andra deltagarna. Konstigt nog.

Den målmedvetna tjejen - Motsatsen till "Den missförstådda skönheten". Hon lever och andas tävlingen. Modellandet har alltid vara hennes högsta dröm, ända sedan hon visste vad en kamera var för något. Är överambitiös och smörar uppenbart för domarna. Hon imiterar redan kända modeller, men ser sig själv som revolutionerande. Tänker på sig själv lite som modevärldens Messias. "Vouge" och "ELLE" är hennes biblar. Domarna ska minsann veta att hon kan sin bransch. Sedan att hon för det mesta ser ut som "the girl next door" är oviktigt. I alla fall för henne.


Är vi verkligen så lika?

Jag vill dela med mig av en händelse som hände för ett tag sedan. Jag samtalar med en person, som vi kan kalla E(Till saken hör att denne E bär solglasögon, trots att vi befinner oss inomhus)

E: Du låter exakt som Tracy alltså!
Jag: He he. Folk brukar säga det.
E: Ja, helt sjukt!
[paus]
E: När jag har på mig glasögonen skulle du kunna vara Tracy.

Ja, för solglasögon gör att man blir blind har jag hört?


Fotografisk bild A

Jag sitter för tillfället på min fotolektion. Jag gör inte mycket alls, för att vara helt ärlig. Läraren mumlade någonting om ljussättning, studiofotografering och blixtar. Sedan försvann hon.

Jag tror att det betyder att vi får gå hem.

__________________________________________

Update!
Hon dök just upp. Hon sneglade argt på min skärm. Undrar om det är för att jag klassificerade hennes undervisning som "mummel" ...?

Gemenskap med stort G

Klassens dag. Den 28:e maj. (Dagen innan jag skriver mitt teoriprov. Tänker inte direkt tälta någonstans med andra ord.)

I alla fall. Dagen är påkommen för att öka sammahållningen och gemenskapen i klassen. (Antar jag i alla fall) Det är intressant. Det var många förslag. Bowling, paddling, tältning, brännboll etc.

Det roliga var att diskussionen gick ungefär så här:

"Ja, men dom som vill kan ju bowla. Så kan ju dom andra göra något annat då."

Ja men då så. Jag känner för att dra till Danmark på klassens dag. Så kan jag ju typ... öh... tänka på klassen samtidigt.

Mcdonalds plus Trace är en omöjlig ekvation

Idag belönade jag, Maja och Trace Mcdonalds med ett besök. Det var mycket trevligt. Tills Trace skulle beställa. (Jag förstår inte att vi fortfarande släpper henne lös på offentliga platser)

Låt mig återge dialogen:

Trace: Jag vill ha en milkshake, en paj och en kanelbulle.
Kassörskan: Vi har slut på bullar.
Trace: Jaha.
[paus]
Trace: Ja men då tar jag två bullar.

Jag hittar liksom inte logiken i hennes resonemang.

Hemma igen

Idag vaknade jag upp i Paris. Men nu är jag tillbaka i Östersund. Ganska fascinerande. Eller? Kanske inte. Det vore mer fascinerande om jag hade somnat i Paris och vaknat upp i Östersund. Och inte veta hur jag kommit dit. Men så är inte fallet. Jag är nästan 100 % säker på att jag åkte flyg hem. Idag.

I alla fall. Det finns mycket att säga om resan. Men inte just nu. Så, jag pratar om flygresan istället. När planet började sänka sig över Frösön blev jag förfärad över hur nära vattnet planet sänkte sig. Jag började bli nervös, och var näst intill säker på att vi skulle landa i vattnet. Jag fick då panik. Flytvästen, var den under sätet? Hur tar man fram den?

Jag hade heller ingen jacka på mig. Jag satt i bara t-shirt. Betydde det att jag skulle förfrysa snabbare än de andra, jackbeklädda personerna, när vi hade landat i vattnet? Eller skulle min tunna jacka, efter att ha blivit blöt, ändå inte värma mig alls? Finns det någon som kan svara på det?

Men vi landade inte i vattnet. Så jackdramat fick aldrig någon upplösning. Tur var väl det. Jag skulle förmodligen ha drunknat, eftersom jag skulle fundera så mycket över jackan att jag inte skulle hinna ta på mig flytvästen.

En annan lustig sak är att jag har börjat tänka på engelska. Engelska med en brittisk accent och en cynisk efterklang. Allt jag tänker låter alltså cyniskt. Och engelskt. Saker som inte ens är cyniska. Eller engelska. Detta hände under Frankrikeresan. Rent logiskt skulle man kunna tro att jag borde tänka på franska. Men å andra sidan skulle det bli väldigt enformiga tankegångar, med tanke på att mina franska kunskaper endast innefattar "Bon jour, merci, au revoir" . Lite trist i längden kanske.

Mest logiskt och normalt vore det nog ändå om jag tänkte på svenska. Men är jag logisk, eller ens normal?

Well, let's not open that door.