The sounds of this small town make my ears hurt

Helvete. När jag loggade in på bloggen såg jag att Maja hade lämnat en kommentar för 6 minuter sedan. Kommentaren löd: Jo.

Saken är den att vi hade ett litet battle huruvida jag skulle uppdatera min blogg eller inte. Nu tror hon att hon vinner bara för att jag skrev det här inlägget kort efter hennes kommentar. Som att jag lyder hennes order, ungefär. Well, I don't.

Anyway. Idag när jag satt i soffan i vardagsrummet insåg jag att jag bokstavligen kunde höra folk utanför fönstret. Deras fotsteg var öronbedövande. Detta var väl inte direkt jätteförvånande, då man hör det mesta i detta hus. I lägenheterna runt omkring. Ute på gården. På gården bredvid. I lägenheterna på gården bredvid.

Men ändå. Det här handlar liksom om fotsteg. Give me a break, would you? Mina grannars andetag kommer förmodligen att hålla mig vaken inatt.

Get me out of my mind

Hallå. Vill bara fråga en sak. Alla dessa bloggar som har ordnat så fint med designen hit och dit, varför ändrar de inte färgen på länkarna också? Det är ju så jävla fult när de inte gör det. Slår ju aldrig fel. Oj oj, laddat upp banner själv, men likförbannat är länkarna röda/limegröna.

Alltså samma färg som ingick i mallen de utgick ifrån när de gjorde sin design. Fult, fult, fult. Sluta.

Förlåt, jag är inte på humör. Köpte dock ny bok idag. Och fotopapper. Excited x2.

Kärlek.

And you're so guilty, it's disgusting

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med dessa trådlösa handsfree-anordningar till mobiltelefoner. Ni vet, en sådan där öronsnäcka som går via bluetooth.

Eller nej. Jag förstår inte grejen med folk som prompt måste ha dessa trots att de inte har någon som helst användning för dem. Som min chef på mitt sommarjobb. De flesta vet nog vid det här laget att jag sommarjobbade på en bondgård. Eller ja, en gård med djur i alla fall. Det var dock inte en regelrätt bondgård. Ehm. Anyway.

Den här mannen hade alltså en sådan där öronsnäcka. Och han var chef över världens minsta gård. Men ändå fick man intrycket att han var världens mest upptagna man. Just på grund av öronsnäckan. Han var liksom så upptagen att han inte kunde ta upp mobilen. Varför? Jo, för att enda gången då han kunde prata i telefon var ju så klart när han körde bil. När han körde bil mellan alla hans möten.

Och då och då svängde han ju förbi gården. För att kolla så att allt stod rätt till. Reda upp diverse kriser. Men han stannade aldrig särskilt länge. De brukar inte göra det... de där männen med öronsnäckor.

Men när han väl var där styrde han upp. Han beställde nytt foder till marsvinen. Via sin trådlösa handsfree förstås. Han pekade ut vilka stängsel som skulle lagas. Alltid talandes i telefon samtidigt. Ibland visste vi inte om han pratade med oss eller med någon avlägsen foderleverantör i andra änden av luren.

Vi utbytte förvirrade blickar, men fick alltid en lugnande vinkning av vår chef. En vinkning som betydde "Ja, ja. Ni vet vad ni ska göra." Den sortens vinkning som man ger till sina underordnade när man är upptagen. Vinkningen som feriearbetare som inte ens har rösträtt får. Det är lite så det funkar. Viktiga personer får samtal via bluetooth handsfreen, vi får vinkningar. Det var egentligen inget som bekymrade oss. Vi bara såg på när han satte sig i bilen igen. Alltid bråttom.

Han stannade aldrig särskilt länge...

You're built from distractions, so brilliantly dull

Boken jag för tillfället läser är väldigt bra. Förutom en liten aspekt. Det finns en karaktär som heter "Lizzie". What's up with that? Vem fan heter något sådant?  Vem fan döper en fiktiv människa till det? Förintades inte namnet i samband med sekelskiftet?

Är inte namnet "Lizzie" det mest förutsägbara och patetiska som brittisk litteratur kan uppbringa? Detta hindrar dock inte detta vedervärdiga låtsasnamn att dyka upp i diverse böcker. Ja, låtsasnamn. Jag skulle nämligen vilja se en verklig människa heta det. En person som på fullt allvar, helt utan ironi, skulle kunna presentera sig som "Lizzie".

Och visst. Det är ett smeknamn för "Elisabeth". Fortfarande inte okej för det. Snarare mindre okej. Om man har ett fullt fungerande namn i form av Elisabeth, varför då prompt betitla sig med den mest fasansfulla reliken från det glittriga 90-talet?




I found the safest place to keep all our old mistakes

Jag vill adoptera en säl.




Helst denna. Oh.

All I did was what I had to

Tisdag. Jag är trött idag. Jag orkar inte så mycket. Slentrianläser några bloggar. Blir osäker på vilka jag redan har läst och inte. Alla är ju likadana. För det första så heter alla något i stil med "Fashion by Liza". Detta briljanta bloggnamn går alltså att variera i all oändlighet. Byt bara ut "Liza" mot ditt eget namn. Eller varför inte hitta på ett coolt blogg-alterego? Heter du Michaela kan du lätt heta "Micha" i bloggvärlden. Fashion by Micha. Sounds good, huh?

Oh well. You get the picture. Annars då? Ja, de skriver om samma jävla saker. Alltså, inte bara om samma kläder, utan om samma saker. Vardag, känslor, skola, mat, väder... Ja, man kan nästan tro att de lever samma liv alla dessa bloggare.

I'll paint you a picture. Micha, Liza och alla andra modebloggares allmänna uppfattningar:

1. Skolan är jobbig. Men alla lektioner är dock väldigt intressanta. - Ok. Det här är ju bara löjligt. Är det plötsligt förbjudet att tycka att skolan är ett djävulens påfund som kväver vår förmåga att tänka själva?
2. Helgen är nice. Jag ska festa och mysa. - Shocker. Never heard that one before.
3. Té ska drickas regelbundet. Gärna flera gånger om dagen. - Té är äckligt och pretentiöst. Enda anledningen till att folk dricker helvetesdrycken är för att de ska få skriva i sina bloggar om det.
4. Plugg ska alltid göras på en gång. Inte skjutas upp. - Vi vet att ni är precis som alla andra och sitter uppe natten innan inlämningsdatum. Bara för att ni skriver det i er blogg så blir arbetet inte mer utfört.

Men i min blogg läser ni sanningen. Jag hatar té och jag gör mina inlämningsuppgfter för sent. That's the truth.

Deal with it.

A little less sixteen candles, a little more touch me

Det ligger en lätt doft av cigaretter och Minttu i luften. Promillehalten är låg men stämningen är ändå uppsluppen och förväntansfull. Det är bussen ner till stan. Det kommer bli en bra kväll. Det ligger i atmosfären. Klockan är strax efter åtta. Fredagskväll. Kläderna är perfekta. Sminkningen är rätt. Påsarna klirrar. Allt är på topp. Ikväll... Då jävlar.

...

Det intressanta är att åka samma buss hem igen. Åtskilliga timmar senare. Det är i regel samma personer som åkte bussen tidigare på kvällen. Nu är dock situation väldigt annorlunda. Den enda doften som går att urskilja är den svaga odören av vomitering. Promillehalten är avsevärt mycket högre, och kläderna har blivit slampigare. Det är sådant som händer helt enkelt. Linnen glider ner, kjolar glider upp. Sminkningen har försvunnit sedan länge. Endast en desperat och vilsen blick återstår. En blick som söker efter ett ragg som duger att ta med sig hem. Eftersom kraven sänks i samband med att alkoholintaget ökar så är detta sällan något problem. De flesta duger.

Det är något magiskt över nattbussen. Här sitter alla i samma båt (buss). Allas blickar är dimmiga, och ingen är värd mer än någon annan. Alla är lika sunkiga och jävliga.

Jag vill dock inte se mig själv sittandes i samma båt som dessa personer. Trots att jag var på bussen i fråga. Kanske för att min blick endast var dimmig på grund av smärre trötthet. Kanske för att mina kläder inte var slampiga. Alls. Jag ville bara hem efter att ha varit på bio. Jag satt och lyssnade på musik under hela bussresan. Försökte att ignorera folket. Jag trängde mig genom havet av fjällräven-jackor och fula extensions. Jag klev av bussen och andades ut. Äntligen hemma och jag såg mig ofrånkomligen som lite bättre än de andra.

Regn, kärlek och natt.

One day we'll get nostalgic for disaster

Lektion. Jag gör faktiskt inte mycket alls. Jag läser på Aftonbladet. Läser Ronnie Sandahls krönika. Den handlade om Obama. I denna krönika nämner Ronnie Sandahl sin flytt till Berlin 4 gånger. I en krönika om Obama. Är inte det fantastiskt? Man kanske tycker att det inte har så mycket med Obama att göra... Men Ronnie vet hur man gör. Han vet hur han kan knyta sin Berlinsflytt till alla ämnen i världen. Det krävs begåvning för det. Den sortens begåvning som inte får plats i Sverige.

Anyway. Igår var en kreativ dag. Jag skrev ett helt kapitel till min bok. I huvudet. Idag ska jag kanske försöka få ner det på papper.

Take care.

I loved everything about you that hurts

Lovet är över. Så jävla över.

Dagen började med att jag gled in på filosofin i tid för en gångs skull. Efter någon timmes filosoferande gled jag till matan. Ganska opepp eftersom Marias filosofering gick ut på att beskriva det faktum att pytt-i-panna är... slem. Men whatever.

Engelska C i tre timmar är fan underbart. Jag skrev en jävla book report som blev så äckligt bra att jag kanske är lite kär i mig själv. Haha. Fuck it.

Sedan gled jag hem efter ännu en fantastisk dag på Wargentinsskolan.

Tur att jag skriver ner allt det här, annars skulle jag ju inte ha en jävla aning om vad jag gör på dagarna.


I’m not crazy cause I take the right pills

Att komma hem på förmiddagen i gårdagens kläder känns aldrig riktigt bra. Att sedan se en lapp på vår port som informerar om att vi inte kommer ha något varmvatten på tre dagar, kändes inte heller helt ok.

Men, men. Det är lugnt. Att duscha i kallvatten är... uppfriskande.