Årets sista

Vi lämnar nu 2009 och vi får hoppas att vissa saker stannar där, till exempel dessa...

1. Folk som ger bort brevpressar eller dörrstopp i julklapp

Det räknas inte som en bra present. Det räknas faktiskt inte som en present överhuvudtaget, bara ett värdelöst föremål som byter ägare.

2. Människor som enligt egen utsago har "sjuk humor"
Ni har inte bara väldigt dåligt humor, utan också en väldigt mainstream sådan.

3. Paradise Hotel-Cimon
Just det, inte Simon, utan Cimon. Han står för allt som jag hatar. Första gången jag såg mannen på tv, sa jag till personen som hade oturen att se detta med mig; "Jag sätter 765 miljarder på att han är döpt till Simon, men har bytt till C i efterhand."

Som av en slump surfade jag nyss in på hans blogg, där han just hade avslutat en frågestund. En av frågorna och det tillhörande svaret såg ut såhär:

Är du döpt till Cimon med C eller har du döpt om dig själv?
- Jag döptes med S, men har själv ändrat det.

Shocker! Herregud.



Ser ni han till vänster? Med glasögon och brösttatuering? Det är Cimon. Exakt så där ser man ut ifall man heter Cimon med C.

2009

Jag tänkte dra ihop en liten resumé för 2009. Here it goes:

Årets resa:
London i början av mars. Jag spenderade några fantastiska dagar i vackra London tillsammans med Tracy, Johanna x 2 och Josefine. Motivet för det hela var en fantastisk Fall out boy-konsert på O2-arena, som förresten tveklöst kvalar in som årets konsert, ifall någon undrade.

Årets fest:
De flesta festerna omkring studentveckorna var speciella. Jag gillade speciellt den på kullarna vid körfältet. Sjärnteckensfesten hos Maria var också fantastisk.

Årets kärlek:
Jag är platoniskt kär i Alexander Schulman. Det räcker.

Årets skiva:
Jag kommer tyvärr inte på någon bra skiva som släpptes i år, men en som dock definierade mitt år var 'The Con' av Tegan and Sara. En fantastisk skiva som gick varm hela sommaren.

Årets film:
Harry Potter och halvblodsprinsen. En helt magisk (no pun attended) film. Jag var givetvis på premiären i somras. Med trollstaven i högsta hugg.

Årets bok:
Skynda att älska - Alex Schulman. En sådan bok som man sträckläser för att sedan tvinga alla i sin omgivning att läsa. Ni vet sådana personer? De infernaliskt irriterande människorna som tvingar er att läsa en massa böcker som ni egentligen skiter i? En sådan person är jag. Skitsamma, boken är fantastisk.

Årets överdrift:
Svininfluensan. Epidemin som tydligen skulle ta kål på oss alla. Utmålades i media som en modern version av Digerdöden, och några forskare tvingas slänga ihop ett vaccin på några dagar med motivet att "rädda världen". Nobelpriset i medicin uteblev och så också profetian om att halva jordens befolkning skulle utrotas. Den mediala guldkalven gick plötsligt inte att mjölka mer och lämpligt nog slutade folk samtidigt att insjukna. Hurra!

Årets pryl:
Spikmattan. Fakirrörelsen expanderar! Oklart varför jag har med detta på min årets-lista.

Årets besvikelse
:
Idol-Eriks flickvän uteblivna galenskap. Jag kollade inte på Idol och missade således den stora finalen. Jag blev snart varse om att jag hade missat årets mest pinsamma händelse. Vinnarens flickvän hade tydligen gjort bort sig TOTALT. Herregud, hon förtjänade att placeras i stupstock på torget, alternativt att deporteras till Australien. Jag blev givetvis exalterad och ville se spektaklet. Folk som gör bort sig är alltid roligt. Jag fick bilder i huvudet av flickvännen som helt och hållet tar över showen, puttar ner Erik från scenen och börjar istället att sjunga vinnarlåten helt solo. Ni kan förstå min besvikelse när det istället visar sig vara en timid liten flicka som står bredvid sin kärlek under hans stora stund. Tråkigt.

Årets kändis(ar)
:
Jag intervjuade Mons Kallentoft i höstas, vilket var häftigt. Såg Björn Hellberg på Akademibokhandeln. Ett lite tunt år på den här fronten.

Årets överraskning:
Fick ett skrivarstipendium för en veckolång kurs på Birka folkhögskola, det var dock inte det som var överraskande (hehe), utan att det var fantastiskt roligt. Jag var mycket skeptisk till hela grejen, men det visade sig att jag lärde mig massor och träffade underbart fina människor.

Årets händelse:
Tog studenten och flyttade hemifrån. 80 mil närmare bestämt. Började på universitetet.


Tack, 2009.

Hemma

Bloggen är inte död. Den sover bara. Djupt, hårt och drömlöst.

Julklappar och så

Jag var och handlade julklappar i dag. Det var traumatiskt, som sig bör. Det värsta jag har varit med om inom detta tvivelaktiga nöje skedde dock inne i en speciell butik. Jag kan tyvärr inte nämna vilken butik det var, då det var en julklapp till en person som läser den här bloggen, och butiken avslöjar ganska mycket vad julklappen var.

Hur som helst. Så fort jag stiger in hälsar två butiksbiträden på mig ifrån kassan. Hej hej. Jag är tankspridd och hälsar inte på en gång, men tittar sedan åt deras håll och ser att de väntar på ögonkontakt. De får den. Tyvärr.

Jag ställer mig vid hyllorna där varorna är fint uppradade. Jag vet ungefär vad jag vill ha, men tittar runt lite. Det hinner gå en hundradels, nej en tusendels, sekund innan en av biträdena är framme vid mig. Behöver du hjälp? Nej, det behöver jag inte. Jag tackar artigt nej. Det ser ut som att hon förstår vad jag säger, men jag blir snart varse om att den här kvinnan är komplett galen.

Hon börjar att demonstrerar exakt ALLT som finns i butiken. Jag börjar fnissa lite för att situationen är så absurd. Efter varje demonstration avslutar hon med: "Ska vi säga så? Ska vi ta den?". I början var det lätt att säga nej, men det hela blir mer och mer obehagligt. Jag vänder mig bort ifrån henne för att vänligt visa att jag vill titta själv. Det hjälper inte. Hon står kvar. Bredvid mig. Smyger sig närmare till och med. Jag böjer mig ner och tar upp en sak som jag faktiskt vill köpa. "JAHA, men om du vill ha den där så vet jag en jättebra sak du kan köpa!" Hon drar iväg mig därifrån. Vi kommer till en annan avdelning. En avdelning där jag inte har råd med någonting alls. Hon trycker en presentförpackning i mina händer. Förklarar vad som finns i. Massor av saker, men inte den saken jag ville köpa, konstigt nog.

Jag inser att jag kommer vara tvungen att KÖPA mig ur den här situationen. Jag får helt enkelt köpa vad hon än ger mig. Då får jag åtminstone lämna butiken, hoppas jag? Hon föser mig till kassan. Jag har den löjligt dyra presentförpackningen i handen. Hennes kollega står i kassan och hon själv försvinner in på lagret. Jag ser min chans. Jag ställer ner presentförpackningen och SMYGER tillbaka till hyllorna. Tänker att jag äntligen ska få handla det jag kom för. Jag är precis på väg att sträcka mig efter den specifika saken när jag avbryts av en välbekant röst:

"Jaså, du fortsätter att kolla? Ja, men då vet jag vad du kan..."

ARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH

Sedan gick jag under. Jag förintades. Blev till en liten hög av förakt. Jag ligger kvar på butiksgolvet faktiskt.

Hjälp

Nu har alla åkt hem. Alla utom jag. Jag är fast här tills på fredag. Jag har tråkigt. Väldigt tråkigt.


Natt

Jag har inte glömt bort min blogg. Jag har dock inte prioriterat den de här senaste dagarna, då jag håller på med ett annat projekt. En jätterolig grej som jag är typ äckligt nöjd med. Fattar ni? Jag glider runt och är nöjd. Finns det något mer oattraktivt? Herregud, jag är glad att ni slipper se mig.

Nåväl. Jag varvar detta projekt med att spana på Arvikafestivalens bandsläpp. Det som är mest intressant just nu är att Babyshambles kommer att spela. It's a treat for the ears AND the eyes!





Pete Doherty är själva definitionen av ordet heroinsnygg.

Ni förstör mig

Måste skriva essä. Måste skriva reportage. Skriver blogg.

Nåväl. Jag hatar folk som alltför ofta kläcker ur sig "OJ, OJ, obekväm tystnad!"

Varför gör ni så? Varför i helvete beter ni er på det här viset? Det är aldrig obekvämt INNAN ni säger såhär. In fact, det är en helt vanlig tystnad. Man äter, tänker på annat, kollar på någonting... och helt plötsligt hör man denna mening tätt följt av ett krystat/obekvämt/märkligt skratt.

Alltså. Jag var inte alls obekväm. Jag var bara tyst. Ibland är människor är det. Dock är allt obekvämt och jobbigt efter den här personens galna utbristande.

Snälla, sluta. Ni som gör så här borde skickas på socialt träningsläger på någon gudsförgäten ökenbas i mellanöstern.

Dagens recension - Humanoid

Ifall vi antar att vi slänger allting som jag hatar i en mixer, och sedan gjuter en cd-skiva utav smeten, ja, då har vi skapat Tokio Hotels 'Humanoid'.

Bästa spår: Titelspåret 'Humanoid' är intressant för att betydelsen är en varelse som ser ut som en människa men som egentligen är en sorts robot. Albumet består av robotkänslor som låtskrivarna absolut aldrig har känt, och det är ju träffande!


Tragik

När jag var runt 13-14 år var det väldigt populärt att ha Lunarstorm. Jag hade givetvis det, men jag hade också ett medlemsskap på snicksnack.nu. Detta på grund av att det kändes lite coolare och lite mer indie än det förstnämnda. Med "indie" menar jag att det inte var lika kommersiellt och vedertaget som Lunarstorm, inte att det var någon samlingsplats för indiepoppare.

Hur som helst. I dag fick jag en ingivelse att gå in och se ifall Snicksnack fortfarande existerade. Det bör nämnas att Snicksnack var ganska populärt på den tiden jag var aktiv där, inte i samma kaliber som Lunarstorm, men de hade många medlemmar och det var frekvent aktivitet där.

Så här ser Snicksnack ut i dag:






Online just nu: 10 medlemmar. Tio stycken. Det kan vara det mest tragiska jag någonsin har sett. Det vore typ smidigare ifall alla de medlemmarna addade varandra på MSN och hade en gruppkonversation där istället.

Herregud, Snicksnack, kan ni snälla inse att det är dags att vika in årorna?

SNÄLLA?

Ni skrämmer mig

Jag mår dåligt när jag läser det här inlägget. Alex Schulman måste förklara att "Att vara Alex Schulman"-dokumentären inte var en seriös sådan. Att det handlade om ironi. IRONI. Det sorgligaste av allt är att de här klippen har legat ute på 1000apor.se. En humorsajt. Förstår ni det? De låg ute på en humorsajt och Alex fick otaliga mail om hur hemsk han var. Människor trodde att det var seriöst.

Vad är det här för människor? De som inte förstår ironi. Det är nog den människotyp som skrämmer mig allra mest. De som måste ha förklarat för sig när någonting är ironiskt.

Alltså, för att förtydliga. Det var inte så att människor skrev: "Jag tycker inte att det här är roligt. Det är inte ok att skämta om detta."

För jag kan förstå om folk skriver så. Jag tycker visserligen att det är töntigt i många fall, men humor är subjektivt och alla har olika gränser. Men folk skrev liksom "Hur kan du säga så? Hur kan du sitta och skryta om alla pengar du drar in på boken, och utropa KA-TCHING så fort du tror att kameran är av?"

Ni är efterblivna. Man ska inte behöva skriva förklaringar till sådant. "Alltså, det var en sketch. Vi gjorde det som ett skämt... Jag visste att kameran var på."

Hela 1000apor.se var infekterat av dessa. Människor som inte förstod ironi. Alltså inte människor som inte tyckte att det var kul, utan de FÖRSTOD inte. Varför i helvete går man in på en sådan sida ifall man inte förstår ironi?

Det jag undrar mest över är hur dessa människor reagerar när förklaringsinlägget kommer. Blir de förvånade? Tror de att det är en efterkonstruktion? Skäms de?

Jag hoppas att de skäms.

Att aktivt undvika sin chefredaktör

Jag skriver lite flyktigt för vår kårtidning som går under namnet Filosofen. I förra numret skrev jag väldigt mycket, bland annat två gigantiska reportage. Jag har därför legat lågt inför kommande nummer. Vår chefredaktör mailar ut uppdrag och då får man således svara om man vill ta sig an något. Jag har inte svarat på ett endaste mail. Jag har varit lat.

Hur som helst. Den här taktiken har gått lysande och numret går i tryck om ett par dagar. I kväll fick jag dock ett till mail. Det fanns ett specifikt reportage kvar. Den här gången var man också tvungen att svara på mailet även ifall man inte ville skriva reportaget. Jag ville inte skriva det. Herregud, jag förstod inte ens ämnet som reportaget skulle handla om. Jag hade heller ingen lust att svara på mailet. Men jag var tvungen. Tvungen!

Detta resulterade i att mitt svar blev såhär:

"Hej!

Jag kan skriva reportaget. Jag förstår dock inte riktigt vad det ska handla om. Men ja. Hur många tecken?

/Therese"

Awesome. Just... awesome. Tidningshelvetet går i tryck om några DAGAR och jag tog just på mig att skriva, inte en artikel utan ett REPORTAGE, som jag inte ens förstår vad det ska handla om. Dock är det tur att jag inte har en essä på 12 sidor som jag måste färdigställa inom en snar framtid.

Oh, wait! DET HAR JAG JU VISST.

Gött.