Northern downpour sends its love

Idag är hela skolan insvept i en fantastisk baksmälla. Jag gled till skolan iförd mjukisbyxor och hoodie och fann hälften av klassen ätandes bakismat i lärarrummet. Jag gissar att andra hälften inte har tagit sig upp ur sängen. (Louise, vart var du?) Lärarna såg på och skrattade åt eländet. Jag skrattade också. Sen gick jag hem.

Radion har intervjuat skolexpeditionen angående 100-dagars, och hur det ser ut med sjukanmälningar dagen efter. Det såg tydligen inte jättebra ut.

Kl. 00.04 hade den första sjukanmälningen kommit in. Då står man bokstavligen i krogkön. Cred för den fantastiska framförhållningen. Mindre cred med tanke på onykterheten i samband med anmälningen.

För övrigt är jag åter kontaktbar. Nu ska jag sova.

Love

Noxious

100 dagar kvar till studenten.

I natt älskar jag att leva. Tyvärr känner inte min mobil likadant. Den lever faktiskt inte alls längre. Det kan därför vara lite knepigt att få tag på mig under några dagar. Veckor. Månader. År. Jag har ingen jävla aning egentligen.

Sov gott.

I'll leave you untouched

Jag läste ut boken igår. Som sagt, den var tunn. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det märks vem som har skrivit den, helt enkelt.

Jag kan dock inte säga att den inte berörde mig. Det var vissa meningar som hade varit perfekta, om han bara hade låtit dem vara. Men nej. Allt det där som hade kunnat blivit så bra, förstördes alltid av att huvudkaraktären gick till fönstret och rökte. Jävla helvete. Driver han med sig själv?

Det gjorde han tydligen inte. Men jag blev lite ledsen när jag läste den. Jag tror inte jag får recensera böcker när jag är emotionellt instabil. Jag blir ju fan ledsen av allt. Till och med av Ronnie Sandahl.

Till exempel så kan jag inte plugga till provet jag tydligen ska göra imorgon. I naturkunskapsboken finns det en bild på en oljeskadad pingvinunge. Den är insvept i en yllekofta för att den inte ska frysa ihjäl. It breaks my heart. Jag kan inte koncentrera mig. Maja gjorde den till bakgrund på min mobil. Jag hatar henne för det. Jag tänker dock inte ta bort den. För jag tycker synd om den.

Men för att återgå till mannen som aldrig sa hora, jag kan inte skriva en bra recension av hans bok. Läs bokjäveln om ni tycker om mannen från början, helt enkelt.

Haha. Jag tänkte googla fram en bra bild på honom när han ser djupsinnig ut. Men så hittade jag det här guldkornet:


Härifrån

Hahahaha. Herregud. Åt helvete med djupsinnighet. Ser ni draperiet? Känner ni inviten till hans hem? Blir ni väldigt obekväma och börjar producera svettpärlor vid hårfästet?


Bra. Då känner ni vad jag känner.

I'm a line away

Idag när jag satt i biblioteket med Maria fastnade mina ögon på en bok.

"Vi som aldrig sa hora"

- Ronnie Sandahl

Jag vet inte riktigt vad som hände, men när jag gick ut därifrån hade jag tydligen lånat med mig boken. Jag var oförmögen att förhindra det. Jag drogs till den som en mal dras till ljuset. Som en blind dåre flög jag emot fönsterrutan om och om igen. Med undantaget att det inte fanns någon fönsterruta. Det fanns faktiskt ingenting alls som hindrade mig ifrån att nå fram till boken.

Det kanske var därför det var så enkelt.

Det märkliga i hela det här är att jag inte tycker om Ronnie Sandahl särskilt mycket. I alla fall inte det han skriver för Aftonbladet. Han är en sådan där man som inte kan röka en cigarett ut genom fönstret och se ut på staden, utan att automatiskt börja filosofera om livets meningslöshet. Han kan inte undgå att bli fascinerad av sin egen djupsinnighet. När han står där och ser ut över Stockholm, nej förlåt, Berlin, studerar han röken ifrån sin egen cigg och funderar på sitt och andras liv. Mest sitt, givetvis. Sedan stänger han fönstret och dricker sitt kaffe. Svart. Och skriver en krönika för Aftonbladet. En krönika som undantagslöst alltid kommer att innehålla cigaretter, kaffe och Berlin. De tre konstnärsattributen. När han har mailat in detta pretentiösa stycke text går han ut i nattens Berlin och frotterar sig med diverse konstnärer, författare och kulturmänniskor. För han är Ronnie Sandahl. I Berlin.

Jag återkommer med recension senare. Det bör inte ta särskilt lång tid, då boken endast är 165 sidor extremt lättläst text. Det känns lite som en barnbok när jag håller i den.

Baby, you're a classic

Jag har en lärare som är lite av en översittare. Hon gillar att trycka ner folk. Trycka ner folk som uttalar saker fel eller inte har läst lika mycket böcker som henne. Dock så gör man inte så mot mig. Man gör helt enkelt inte så.


Lärare: Men lilla vän... ifall du hade läst 'Falling down' så skulle...
Jag: ...vilket jag har.
Lärare. Eh, jaha.
Lärare: I alla fall, där är det fyra personer som på julafton bestämmer sig för att...
Jag: Nyårsafton.
Lärare: Va?
Jag: De bestämmer sig på nyårsafton. De bestämmer sig för att ta livet av sig.
...
Lärare: ...jag läste aldrig ut boken.

We're the chemists who've found the formula

Galet effektiv dag. Jag satt mig ner och började skriva på min Engelska C-uppsats. För hand. Det var så jävla skönt att skriva för hand, att det knappt går att beskriva. Sju A4-sidor skrev jag. Bara sådär. På en halvtimme. Jag vet dock inte om allt är användbart, för jag bara skrev.

Det var ju meningen att jag skulle skriva om brittisk litteratur, men någonstans på sida sex började jag blanda in Edgar Allan Poe. Och han var ju amerikan. Vilken jävla dåre jag är. Då kände jag att det var dags att avrunda.

Sju sidor. Det är synd att det är totalt oläsligt. Ja, just ja. Jag har världens fulaste handstil. Folk skrattar åt den. Jag skriver spretigt, fult och som sagt - totalt jävla oläsligt. Jag skäms över den. Och nu ska jag försöka skriva över det här på datorn. Hur fan då? Det är ett chiffer. Ett jävla chiffer är vad det är.

Tripping eyes and flooded lungs

Jag har sett på 'När lammen tystnar' ikväll. I min ensamhet. Det var fint.

Jag är för övrigt ett emotionellt jävla wreck just nu. Eller just nu? Jag är väl alltid det. Jag gråter typ till alla tv-program som finns. Men vem gråter inte till Extreme home makeover? Vem blir inte rörd när den fattiga familjen får ett nytt lyxigt hem, och de blir så hemskt tacksamma att de gråter, och säger tack tusen gånger, och kramar om alla... och åh.

Nej. Till Extreme home makeover får man gråta. Men jag är lite osäker på hur det ligger till med Top model. Ja, jag grät till en gammal repris av Top model idag. Jag blev rörd. Jag minns inte riktigt varför. En ovanligt lyckad photo shoot kanske?

Helvete. Jag måste ta mig samman.

Sweet dreams

Jag sitter nu på skolan och har kanske aldrig varit så här trött. Jag kunde ha legat hemma och sovit nu, men istället sitter jag här och gör absolut ingenting. Maja sitter bredvid mig. Hon ritar någonting i Illustrator. Hon ser koncentrerad ut. Hon är på dåligt humör tror jag. Hon säger inte särskilt mycket, men när hon väl säger någonting är det saker i stil med "Jävla hora". Jag hoppas att det inte är mig hon talar om.

Fast nu sa hon "Fatta pennan och skriv till Therese! Jag är 13 solvarv." (Solvarv???) Jag förstår inte vad hon menar faktiskt.

Vi väntar på Maria. Eller på vår nästa lektion. Det känns trevligare att vänta på Maria i alla fall. Vi ska sova hos henne i natt. För det är Nolia-mässan imorgon. Och då sover man hos Maria kvällen innan. Det är tradition. Lite som julafton. Fast viktigare.

Nu ska vi gå tror jag. Jag vet dock inte vart.

xo

Hands down

Jag har glidit på Youtube. Och spanat på Håkan. Håkan Hellström. Jag är nämligen fast besluten att hitta det fantastiska med mannen. Han var ju här i lördags. I Östersund. Enligt ögon- och öronvittnen hade det varit magiskt. Magiskt!

Jag hittar ingenting magiskt. Men då kanske ni säger att man måste se honom live för att uppleva det magiska. Jag har sett mannen live. Två gånger till och med. Fortfarande oberörd. Det är pubertalt och melodramatiskt, och det når mig inte. Folk är som galna när de ser honom. Hjärntvättade. Helt uppslukade av poesi som inte bara är stulen, utan ganska medioker också. Det är nästan skrämmande att se dem. Deras ögon är blanka och hopplöst fästa på den galne 34-årige mannen i sjömanskostym.

I alla fall. Det jag vill komma fram till är att jag faktiskt försöker ge honom en chans. Så ingen kan säga att jag hatar honom utan anledning. Jag är så. Jag ger saker chanser. För helvete, jag har ju till och med laddat ner Tokio Hotel - Moonson!

Men vidare om sjömannen. Jag pratade med en vän om mitt Håkan-hat. Hon frågade ifall jag även hatar hans anhängare. Anhängare! Herregud. Det låter ju som en sekt. En sluten sekt där Håkan figurerar som enväldig härskare och Gud. Skrämmande tanke. Ännu mer skrämmande att den förmodligen är sann. Jag hatar i alla fall inte hans 'anhängare'. Så ni behöver inte vara rädda för det.

Låt mig hjälpa er ut ur sekten istället.


Love


Postat av: Elizabeth(Lizzie)
Varför klaga på ett namn? Och din blogg är i stort sett bara aggressiv.. Det ända jag gillade att du dissade var Tokio Hotel. Men förstår inte, varför ge sig på namn? Hur gammal är du? Kom igen när du är 19, och slutat vara så arg..

2009-02-17 @ 01:21:57 URL: http://thewildrose.weebly.com



Mottagen kommentar till det
här inlägget. Elizabeth, Elizabeth, Elizabeth... På något vis känner jag att du tog åt dig en aning av mitt inlägg. Är det möjligen för att du själv är en Lizzie? Vild gissning.

Och varför jag klagar på ett namn? Varför skriver du 'ända' istället för 'enda'? Folk gör massor av galna saker utan någon vettig förklaring. Mina saker råkar bara resultera i blogginlägg. Dina resulterar i stavfel.

You can't fix what was born to break

Idag gick allt åt helvete. Jag steg upp i vanlig tid och insåg att det inte skulle hålla. Min hälsa alltså. Dagen spenderades således i sängen.

Nu mår jag dock bra. Tillräckligt i alla fall. Maja och Maria säger att vi ska på badet imorgon. Jahaja, svarar jag och ser bekymrad ut. Jag kan ju knappt simma. På riktigt alltså. Jag minns förra året när vi bestämde att vi skulle simma en gång i veckan. Det var trevligt. Förutom just min brist på simtalang förstås. Jag plaskar och plaskar och ser ut som att jag håller på att drunkna. I nittio procent av fallen är det just det jag håller på med. Att drunkna, alltså.

Det är i alla fall Storsjöbadet som ska besökas. Jag minns när jag var där i somras. Åkte en vattenruschbana. Skar upp min armbåge på en skarv. Det var blod överallt. Sjukvårdspersonalen vadade fram, inte i vatten, utan i mitt blod, för att rädda mig. Det var ingen vacker syn.

Eller vid närmare eftertanke fanns det ingen sjukvårdspersonal. Det fanns bara en badvakt som max var arton år gammal. Och inte ens ett plåster kunde den slyngeln bjuda på.

Jävla helvete.

I always want to be a mystery

Jag skriver det här inlägget via Internet Explorer. Risken för att jag dräper någon av frustration för att allt går så långsamt och laggar i snitt 74 gånger per sekund anses därför vara relativt stor. Firefox har bråkat med mig idag och blir nu bestraffad med the silent treatment.

Idag borde jag ha skrivit en disposition till mitt engelska arbete. Tyvärr har jag inte gjort det. Andra saker kom i vägen. Som exempelvis att lyssna på musik, rita, se på Gossip Girl, äta, spela gitarr och stirra in i en vägg...

Är man upptagen så är man. Just när jag trodde att jag inte kunde lura mig själv till att vara sysselsatt längre, så kom jag på att jag kunde skriva ett blogginlägg om saken. Hahaha, herrejävlagud. Den där engelska dispositionen får nog allt kämpa lite mer ifall den hade tänkt bli skriven. This is just too easy.

Varför gör jag så här? Jag tycker ju om Engelska C egentligen. Jag antar att jag försummar det för att vi inte har någon riktig lärare. Vikarier. En ändlös ström av förvirrade vikarier. Min favorit var nog hon som inte ägde någon dator. Hon såg oförstående ut när vi påpekade att det faktiskt inte är så smidigt att skriva en 59364837 sidors uppsats för hand. Veklingar!, muttrade hon. På hennes tid skrev de minsann för hand. Och när skrivmaskinen kom började hon jobba som sekreterare. 62 ord i minuten drog hon som snitt. Hon var en begåvad kvinna, det ska gudarna veta.

Saken var i alla fall den att hon själv inte ägde någon dator, och vi kunde således inte maila in någonting till henne. Bra tänkt. Meningen är ju att vi ska maila in dispositionen och på så vis få feedback. Det var alltså omöjligt i hennes avdatoriserade tillvaro. Hon föreslog att vi skulle skicka en brevduva. Jag påpekade försynt att jag faktiskt inte äger någon sådan. I alla fall ingen som är tillräckligt dresserad. Jahaja, suckade hon. Till slut kom vi fram till att jag kunde lägga dispositionen i hennes fack.

Men hon är försvunnen nu. Och har ersatts med en ny vikarie. En vikarie som jag inte har en aning om hur jag ska nå. Mail? Fack? Brevduva? Röksignaler?


Lägga till som vän på Facebook?


You said, between your smiles and regrets: "Don't say it's over."

Jag har sovit lite för mycket idag. Men jag tror att jag är vaken på riktigt nu. Gårdagen var mycket trevlig. Vem blir inte pepp när Michael Jacksons Beat it drar igång liksom?

Jag är i alla fall nöjd med mitt premiärbesök på Huset. Det slår inte Up Stairs/Olearys, men det levererade till slut i alla fall.

Annars känner jag mig lite olustig idag. Jag har inte duschat än, och jag luktar märkligt. Hela jag är insvept i en okänd tjejparfym. Vad fan hände där? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag fick kvinnligt ragg igår.

With our hands all tied to the blades of their design

Min vän Cecilia tycker att jag är lik Scar. Från Lejonkungen. Är det en komplimang? En förolämpning? Vem vet.

Scar är ond. Så jag blev lite ledsen. Men efter att hon hade förklarat sitt uttalande lite närmare kändes det bättre. Hon menade tydligen inte att jag brukar kasta ner min bror bland tusentals gnuer för att själv bli konung över lejonriket. Det var något med sättet vi pratar på. Jag och Scar. Vi är båda rätt sarkastiska varelser.



Tereezu?                                       Scar?



Medan ni funderar på det ska jag duscha. Vi ses på Huset ikväll. Jag känns bäst igen på mitt klädsamma ärr över vänster öga.

Allow me to exaggerate a memory or two

Saker som ger mig ångest just nu:


- Tokio Hotel
Försvinn. Dö ut. Jag klarar det inte mer. Glider in på Kenzas blogg. Möts direkt av en otäck mängd bilder på bandet som Gud glömde. Glider skärrad därifrån.

- Naturkunskap A
Jag är på något vis intresserad av de flesta skolämnen som jag läser. Till viss del. Men så finns det ju naturkunskap. Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag får flashbacks från högstadiet då man tvingades rita kopplingsscheman tills fingrarna blödde. Eller dissekera insekter och fiskar tills den hemska odören av deras organ slog ut all min fokusering. Jag kan fortfarande se deras tomma ögon på nätterna.

- Kyla
Temperaturen när jag går till skolan varje morgon ligger mellan -15 och -20 grader. Jag har då två kilometer att gå. Det gör ont att andas. Mina ögonfransar fryser ihop. Isbjörnarna blockerar övergångsställena.

- Filip Hammar
Jag hatar den här mannen. Hatar. Jag tycker att Fredrik Wikingsson är fantastisk. Men Filip stör jag mig otroligt mycket på. Jag vet inte ens varför. Kanske för att han är arrogant utan att vara rolig. Besserwisser utan att kunna särskilt mycket. Filip utan att vara Fredrik.

- Tokio Hotel (igen)
jävlahekeveellörhjköjhrjghjhsdfjklajkhsdjhdjahdjdhdafsgabjkllk.


Tack. Det räcker så.

Where summers lasted longer than, longer than we do

Igår var det klassfest. Eller ja, i förrgår då. Klockan är ju över 12. Helvete, vad jag hatar sådant där.

Hur kom det sig då? Klassfest alltså. Jag vet inte. Någon tyckte att det var dags. Någon höll med. Och vips så befann vi oss i en lokal i Dvärsätt. Det var intressant. Och trevligt. Framåt natten gick vi hem till Maria och sov. Hon är så söt.

"Här har du ett par vantar, Therese. Jag såg att du inte hade några när vi kom hit. Men jag tog med mig ett par extra! Dock så tog jag inte med mig några täckbyxor åt dig... Fan."

Jag klarade mig utan täckbyxor. Men inser ni hur söt hon är? Vem tar med sig extra vantar liksom? Maria gör.

Annars så började Melodifestivalen idag. Jag kunde överleva detta förut, då det bara handlade om en kväll. En kväll av vansinne. Men nu är det deltävlingar och Gud vet allt vad de håller på med. Ett jävla spektakel. Spektakel sa jag!

Ni kanske tror att jag inte behöver delta i spektaklet om jag inte vill. Men vad i helvete förväntar ni er av mig? Att jag ska bo under en sten tills det är över eller? Jag möts ju av det överallt. Slår på datorn, öppnar tidningen, slår på TV:n, pratar med människor... Överallt denna jävla Melodifestival! Det är som ett ändlöst vomerande av glitter, Shirley Clamp och låttextplattityder inlindade i stulna melodislingor.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Nej. Låt mig omformulera; Jag vet inte var jag ska fly.

Under en sten. Jag kommer att befinna mig under en sten de närmaste veckorna.

Of course he is




Ni ser ju.

I don't blame you for being you, but you can't blame me for hating it

Linda Rosing. Fantastiska människa!


Låt mig citera geniet i en intervju:

"Alltså, det är så svårt för mig att träffa en man som vill ha mig för den jag är. De flesta vill ju bara ha mig för kändisskapet."

Hm. Jag förstår att det här är jobbigt för dig Linda. Men vet du vad du borde göra? Du borde starta en tv-serie som går ut på att en massa män ska försöka vinna ditt hjärta (vilket betyder vinna en plats i rampljuset). Det skulle bli storslaget! Den borde sändas på kanal 5. Och namnförslag? Hm... Helst något väldigt tacky. Det ska spegla programidén, men även dig som person (därav kravet att det ska vara tacky). Jag kan ge dig ett förslag... just from the top of my head:

"Den rätte för Rosing"

Detta är utan tvekan det rätta sättet att hitta en jordnära man som vill ha dig för den du är. Män som vill dejta dig framför kameror har förmodligen inget uppmärksamhetsbehov alls. De vill ju bara ha Linda för den hon är. Så, vad väntar du på? Starta det här fantastiska programmet.

Va? Du har redan gjort det?




Tonight the headphones will deliver you the words that I can't say

Jag fick två ovanligt välriktade och berättigade kommentarer till mitt tidigare inlägg. Varför laddar jag helt enkelt inte ner eller streamar de avsnitt som jag har missat? Jag har givetvis ett bra svar.

För att jag inte vill.

Låt mig berätta om tiden då O.C fortfarande sändes på TV. När kan det ha varit, fyra eller fem år sedan? (Talar givetvis om avsnitten fram till Marissas dramatiska bortgång. De efterkommande s.k avsnitten vill jag helst inte kännas vid.)

I alla fall. O.C sändes på onsdagar kl. 21.00. Prime time. Det gjorde onsdagar till något speciellt. Jag drar mig för att använda ordet 'magiskt', för att undvika att låta som en total no-lifer. Men äsch. Onsdagar var magiska. De var som en oas som gnistrade till mitt i veckan. De var havet som glimmade vid horisonten. Guldet vid slutet av regnbågen. Sommarbrisen i mitt hår. All denna magi fick jag uppleva varje onsdag 21.00.

Redan på morgonen var jag upprymd. Fick sms när jag vaknade ifrån en vän;
"Vet du vad det är för dag idag?"

Jag fnissade till åt den retoriska frågan. Jag visste förstås vilken dag det var. O.C-dagen. Jag kunde knappt koncentrera mig i skolan. Tankarna upptogs av Seths oemotståndliga nördighet. Av Ryans stereotypsika, och smått löjliga tysthet. Av Summers alltför påtagliga och klichéaktiga bitchighet.

Detta störde mig givetvis inte. Jag älskade ju dem ändå. Sedan handlades det givetvis. Och som det handlades sen! Dricka, chips, dip, godis... you name it! Ondagar var inte en tid för att hålla igen. Kl. 20.45 började allt att dukas upp. Med minutiös noggrannhet hälldes the goods upp i vackra skålar. Vi duschade och bytte om till våra finkläder.* Introt rullade. Lyckan var total.

Förstår ni nu? Jag hade förmodligen börjat gråta ifall någon sa att det bara var att ladda ner detta efterlängtade avsnitt av O.C. (Givetvis var jag dock medveten om nedladdningens under redan på den här tiden. Men vissa öron vill man helt enkelt inte lyssna på.)

I alla fall. När jag ska börja se en TV-serie idag vill jag att det ska vara så här. Magiskt och efterlängtat. En gång i veckan. Naivt och desperat försöker jag hålla fast vid det underbara med O.C. Att ladda ner känns därför så oerhört fel. (Märk väl att det endast känns fel på grund av egoistiska anledningar. Absolut inte på grund av det rent kriminella som handlingen faktiskt innebär.) Jag menar, hur skulle ni reagera ifall någon sa att det bara var att ladda ner julafton? Nej, just det.

Allt detta må låta en smula märkligt, men det är egentligen bara min personliga jakt på förväntan och lycka. Att jag bara kan känna dessa känslor i samband med pubertala, amerikanska high school-serier är dock ett ärende för en legitimerad psykolog.

*Eventuellt oklart varför vi bytte om.