And you slip your heart into my chest

Jag har köpt en ny dator. Jag vet ingenting om den, men den klarar av photoshop och illustrator och den har inbyggd webcam. Och man kan skriva på den. Den är magisk med andra ord.

Jag hatar att köpa sådana saker. Personalen vill alltid lura mig. Jag är förmodligen ganska lättlurad då jag inte vet någonting alls om datorer. De vill att jag ska köpa en miljard exrtra tillbehör. Jag lyckades dock avfärda dem den här gången, och gick därifrån med endast datorn. Öh, nej, jag vill inte ha en USB-driven lampa till tangenterna.

De ville även att jag skulle köpa en väska till den. En laptopväska. Ja, det var en bra idé. Jag var dock tvungen att avstå ifrån det också, då deras utbud var sjukt avtändande. Nej, jag vill inte gå runt med min dator i en ryggsäck. Nej, jag vill heller inte ha en grön/brun kamouflagemönstrad väska. (What the hell? Vad fan är grejen med det? Jävligt praktiskt när jag ska ut i krig med min laptop. Fienden kan ju liksom inte se min laptopväska för den är... kamouflerad.)

Nåväl. Jag är således på jakt efter en laptopväska. Jag är ute efter något som känns vintage. Axelremsväska. Svart. Tidlös. Klassisk. Preppy. Upper East Side.

Det förstår givetvis inte Elgiganten. Tradera däremot. Tradera förstår.

Förlåt för dålig uppdatering förresten. Det har inte hänt så mycket sedan sist. Några vändor till på krogstråket. Alldeles för många vändor på jobbet. Hundra miljarder vändor inuti mitt eget huvud.

I övrigt ingenting.

I don't really care for your city anymore

Jag funderade på en sak medan jag jobbade. Jag har nämligen väldigt mycket tid att tänka när jag jobbar. Det är en sak som är ganska trevlig men också en sak som dödar mig ibland.

Nåväl. På de flesta arbetsplatser finns det en speciell grupp av anställda som föraktas. Jag har dock inte haft överdrivet många arbeten i mitt nittonåriga liv, men jag vill gärna tro det i alla fall. Denna grupp varierar förmodligen från arbetsplats till arbetsplats, men jag kan berätta om när jag jobbade på en camping.

Jag var 16 år, hade just gått ut nian och var allmänt övertygad om min egen förträfflighet. Jag seglade på ett hav av awesomeness. Det här var även min första sommar i Östersund. Men ja. Mitt sommarjobb. Jag jobbade på en camping och jag jobbade med att städa stugor. Alla mina arbetskamrater var runt 25 och vi hade ingenting gemensamt förutom vårt outtömliga hat mot människorna som jobbade i receptionen. De var idioter! De kunde aldrig någonsin göra någonting rätt. (Vi som spenderade åtta timmar om dagen med att städa upp andra människors festivalsmuts var däremot de riktiga genierna.) Hur som helst, de skulle på något vis organisera vår städning. Receptionisterna alltså. De skulle ge oss stugnummer och dylikt, men det var tydligen alldeles för avancerat för de små liven att klara av. Egentligen bekom inte det här mig alls, för som sagt, det var det enda jag hade gemensamt med mina kollegor. Det enda som höll vår fattiga relation vid liv, så att säga.

Exempel:
Jag: Jeeeez. Nu har vi fått fel nummer av dem igen!
Äldre kollega: Imbeciller! Dårar!
Jag: Mh, jag vet. It's not rocket science, you know...
Äldre kollega: Hahaha, nä precis.

Ungefär sådär såg det ut. Mycket trevligt.

I morgon blir det stråket igen. Fantastiskt. Någon som vill se en stråketbild från i fredags? Det vill ni givetvis.


 
Tennisveckan kom sent i år.

Ocean please, help me drown these memories

Jag vet inte varför jag är vaken nu.

Jag jobbar som bekant på ett hotell. Där träffar man mycket folk. Det är ok. Ibland. En sak som jag finner intressant är när folk pratar om böcker. Deras semesterböcker. Om folk läser på semestern brukar det oftast vara pocketböcker á la Camilla Läckeberg. Jag träffade dock en väldigt intressant man för någon vecka sedan.

Jag vet inte hur gammal han var, men jag gissar på typ 23. Han var från Norge men ändå väldigt sympatisk. Han var skönt dekadent och lite festivalsmutsig. Vad läste han på semestern? Kulturdelen i Norges motsvarighet till Aftonbladet? Baksidan av sitt plektrum? Ingenting alls?

Anna Karenina av Leo Tolstoj.

Ja. Han läste Anna Karenina. Av. Leo. Tolstoj. Jag tyckte att det här var alldeles fantastiskt. Det här var alltså hans lightläsning. Typ en skön bok att varva ner med efter alldeles för hårt festande. Alltså, jag tvivlar på att ens en rysk litteraturprofessor skulle läsa freakin' Anna Karenina på semestern.

Underbart. I morgon tar arbetsveckan slut och löningshelgen tar vid. Jag kommer att befinna mig på krogstråket. Ni också, hoppas jag.

She's my Winona

Jag såg av en slump en bild på Calle Schulman och noterade då att han hade namnet "Linda" tatuerat på överarmen. Linda är alltså hans ex. (Tatueringen har nu gjorts om eftersom ja, det är just det - hans ex.)

Ok. Vad fan är grejen med att tatuera in sina respektives namn? Är inte det A och O inom tatueringar - Tatuera ALDRIG in din pojk- eller flickväns namn? Aldrig. Det finns ingen tatuerare som är särskilt taggad på att göra sådana tatueringar. De avråder alltid folk som kommer och är jättekära och vill föreviga det med lite bläck.

Natascha Peyre och A teens-Dhani pratade om att tatuera in varandras namn på handlederna lagomt till deras ettårsdag. Inga konstigheter! Ett freakin' år. Ja, då måste det ju vara för alltid.

Och ingen kan väl ha missat Johnny Depp som tatuerade in 'Winona forever' när han var tillsammans med Winona Ryder. Tatueringen är nu omgjord till 'Wino forever'. Johnny förtjänar cred för en kreativ och halvrolig lösning på den olycksaliga tatueringen, men generellt sett är han lika dum som alla andra.

Kat von D hade sin makes namn tatuerat. De skiljde sig senare, givetvis. Det är nog det här jag finner mest disturbing. Kat von D är en väldigt ansedd tatueringskonstnär. Hon är en av dem som DAGLIGEN får avråda folk som vill tatuera in deras respektives namn. Varför i hela helvete gör hon då samma misstag själv? Det är ju ett sånt jävla basic big no no inom tauteringar, men ÄNDÅ gör hon det.

Det fina är att dessa människor är ju faktiskt inte efterblivna (kan dock inte riktigt tala för Natascha och Dhani, men men...). Det är klart att de vet om det här. De vet hur fel det är. De vet givetvis att det är en dålig idé. Men det är annorlunda för dem. För deras kärlek är ju på riktigt. För alltid. De är så arroganta (eller naiva) att de på riktigt anser sig stå över alla vettiga råd. De gäller inte dem.

Ni är dårar, vill jag bara säga. Det vore faktiskt mer vettigt ifall ni bara gifte er med varandra. För vet ni vad? Guds ord behöver, till skillnad från tatueringsbläck, inte vara för alltid. Jag kan garantera er alla att det är enklare och smidigare att skilja sig än att ta bort en tatuering.

You'd say "we're only friends." Yeah, real good friends

Barampamp-psssch!

Jag har fått en lägenhet nu! Eller snarare ett korridorsrum på blygsamma 17 kvm, men det känns bra. En sak mindre att oroa sig över.

Men det finns fortfarande några saker kvar att fixa. Exempel:

1. Köpa en ny dator. Jag var på Elgiganten och ONOFF i dag för att reka lite. Jag hittade ingenting för jag visste inte vad jag letade efter. 13,3-tums CineCrystal-skärm - Intel Core 2 Solo SU3500 - 4 GB DDR3 RAM-minne - 320 GB Hårddisk - WLAN 300 Mbps? Ursäkta? Ibland känns det ju som att de bara hittar på randomiserade siffror och bokstäver för att skapa förvirring. När jag letar efter datorer ser konversationen med personalen ut såhär:

- Vad ska du ha den till? Ska du spela några spel på den?
- Ja, jag vet inte. Kanske. Klarar den Tetris?

Jag tänker eventuellt be någon att följa med mig nästa gång.

2. Packa. I have a lot of shit lying around. Jag måste organisera det hela och packa ner det i fula, bruna, sentimentala kartonger á la Ronnie Sandahl. Jag vet dock inte vad jag ska ta med mig. Det ryms inte överdrivet mycket i mitt nya dorm room. Kläder och en bok eller två. What else? Nothing else.

3. Klippa mig. Ja, det är faktiskt viktigt att jag gör det innan jag åker. Jag har inte klippt mig sedan februari och det känns inte coolt alls. Eftersom min vän Cecilia är en begåvad frisör borde det vara snabbt avhjälpt.

4. Träffa mina vänner väldigt mycket. Japp. Jag ska försöka klämma in det på den tid som inte existerar.

5. Adressändra och annat trist.

6. Få ett nervöst sammanbrott...............................................................


Japp. Det var nog allt.


I övrigt tycker jag att alla borde lyssna på Tegan and Sara. Det är en kanadensisk indiepopgrupp och de är helt magiska. Jag har uteslutande lyssnat på deras musik i tre månader nu. Det är omöjligt att bli less. Upptäckten av dem måste vara det mest revolutionerande för mig i musikväg sedan jag upptäcke att musik ens existerade.

(Jag försökte att lägga in en video med dem, men blogg.se är inte samarbetsvilligt.
Länk istället)

Under feet like ours

Vanlig dag. Promenerar med min hund. Oliver. Ser en död humla på asfalten. Den ser fånig ut. Ligger på rygg. Helt död. Som om den har blivit skjuten.

Hur som haver, jag går vidare. Ser en människa komma gåendes mot mig. Tar genast ur hörlurarna ur öronen. Jag vet nämligen vad som komma skall. Den här människan har ett koppel i näven. Och i kopplet sitter en hund. Det här gör att vi ofrånkomligt, oåterkalleligt måste prata med varandra. Hundägare emellan. Vi har något slags band mellan oss. Starkare än allt annat. Starkare än bandet mellan Harry Potter och Lord Voldemort. Starkare än bandet mellan tvillingsystrarna som separerades vid födseln och hittade varandra 24 år senare, med hjälp av varsin identisk guldmedaljong.

Och där står vi. Samtalar. Länge och väl om våra hundar. Jag nickar intresserat. Ställer de rätta frågorna och lägger till ett chockat tonfall när det förväntas. "Va? Är det sant? Men hur gick det då?" Jag får nästan kväljningar när jag hör orden komma ur min mun. Så falskt. Så jävla falskt att det måste ju tamefan vara omöjligt att hon ska missta det för genuinitet. Men nej. Jag spelar tydligen min roll väl. Jag gör mitt bästa för att inte se uttråkad ut. Rastlösheten förtär mig. Skyller slutligen på att Oliver vill gå. Det vill han givetvis inte. Men jag släpar honom därifrån. Ursäktar mig och ler. "När han vill gå, finns det inte så mycket att göra. Hehe." Jag undrar hur övertygande det låter när jag bokstavligen drar Oliver efter mig. Kvinnan med hunden ler. Förvirrat. Vinkar. Säger adjö. Jag stoppar hörlurarna i öronen och skruvar upp musiken.

Ridå.

Jag vill bara klargöra en sak: Bara för att jag själv har hund betyder inte det att jag har något slags galet omättligt intresse av att lyssna på anekdoter och historier om alla andras hundar. Faktiskt inte. Och jag är inte en otrevlig människa, det är bara det att man slutligen blir less. Om vi ponerar att jag i snitt går ut med min hund tre gånger om dagen, och vid varje promenad träffar jag i snitt fem andra hundägare, som i snitt pratar 15 minuter om sin hund. Vet ni vad det resulterar i? Att jag spenderar 225 minuter om dagen med att lyssna på hundberättelser! 225 minuter! Det är 3.75 timmar!

Och för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

It's all over now, Baby blue

Hej vänner.

Jag kan meddela er att den 17:e augusti börjar jag på Linköpings universitet. Jag ska läsa "Kultur, samhälle och mediegestaltning". Utbildningen är tre år och genererar i en filosofiekanditatexamen.

För ungefär två månader sedan var jag så förbannat skolless att jag svor på att det skulle dröja ÅR innan jag skulle plugga igen.

Nu känner jag mig däremot riktigt pepp. En sommar bestående av arbetsuppgifter som får min hjärna, och inte minst min själ, att tyna bort har nog gjort sitt till. Jag ska förresten jobba i morgon. Det tar emot. Speciellt eftersom jag har varit sjuk i flera dagar nu. Min chef ringde i dag och var upprörd över det. Stället havererar tydligen utan min närvaro. Förståeligt, förvisso. Hoho. Eller va? Det är inget att skratta åt. Han ville typ sparka mig.

Äh. Jag måste ta mig samman och gå till jobbet. Kan nog vara gott att ha lite pengar till skolstarten. Jag behöver dem så att jag kan köpa mig vänner.

Jag behöver dock någonstans att bo till att börja med. So little time, so much to do, som systrarna Olsen skulle ha sagt (sjungit?) på den tiden de medverkade i en väldigt suspekt och framför allt dålig drama- / komediserie.

Pictures tell so much

God kväll.

Min pappa lämnade en påse med lite saker till mig. Böcker och sådant. (Bland annat 'På drift' av Jack Kerouac, woop!)

Det var även en film där. 'Michael Moore hates America' av Michael Wilson. Jag såg den alldeles nyss. Jag är mycket skeptisk till den. En obligatorisk skeptism gentemot självaste Michael Moore är ju också ganska ofrånkomlig. Men helt ärligt, Michael Moores redigeringskonster är väl knappast någon nyhet?

Jag är säker på att det är omöjligt att göra en helt objektiv dokumentärfilm. Helt jävla omöjligt. En film görs alltid genom filmskaparens ögon. En person som känner saker, vet saker, tycker saker. Saker som omedvetet, eller i vissa fall medvetet, kommer att projiceras i filmen som skapas av denne.

Hur som haver. 'Michael Moore hates America' är från början till slut något av en hyllningsparad till det fria ordet, objektivitet och egna åsikter. På samma sätt förkastar den grov vinkling inom dokumentärfilmsindustrin, som alltså Michael Moore utmålas som något av en mästare i. Är det någon som ser ironin i det här?

Det här är alltså en film som heter 'Michael Moore hates America' och som samtidigt förespråkar objektivitet för brinnande livet. Det ironiska är också att titeln var bestämd innan den ens började att filmas! Det låter som VÄRLDENS grövsta dokumentärvinkling i mina öron. Men vad fan vet jag?

Men i den här filmen lär vi oss att INGEN ska säga åt oss vad vi ska tycka. Ingen! Ja, förutom Michael Wilson som säger att Michael Moore är ett jävla as som skapar filmer genom en infernalisk, ond och väldigt lömsk redigeringsteknik.

Men ja, i övrigt får ni tycka vad ni vill.

I felt you in my life before I ever thought to

Nu är det slut med ledighet. Jobb i morgon och det känns helt ok. Faktiskt. Livsglädje är ändå överskattat.

Att bo själv har ibland sina nackdelar. Som i dag. Jag tvättade en maskin med mina kläder, och vad händer? Jag får inte upp luckan! Så nu ligger mina kläder därinne och är trapped. Nytvättade men de ruttnar samtidigt sönder. Åh, herregud. Jag var tvungen att ringa till mamma som befinner sig ända borta i Norge för tillfället. Hon sa att jag skulle ringa någon form av jourlinje som finns inom vår bostadsrättsförening. Det lät extremt löjligt.

- Is this 911? I have a problem!!!
- Ja?
- Jag får inte upp min tvättmaskinslucka.
- Okej. Det här låter som ett uppdrag för vår special laundry squad. Vi är där om fem.

Fantastiskt.

Annars leker livet här hemma. Jag måste säga att fördelarna med att bo helt solo väger upp nackdelarna. Vem ska till exempel hindra mig när jag känner för att äta blodpudding till middag hela veckan? Du eller? Ha!

-
-
-
-
-
-
-
-
-


Nä, trodde väl inte det.

I wanna fall in love tonight

Så här ser mina dagar ut:

08.30 Stiger upp.
09.00 Går ut med hunden.
10.00 Går och jobbar och dör samtidigt själsmässigt.
16.00 Kommer hem.
16.15 Går ut med hunden.
16.30 Däckar i soffan i någon form av koma.
19.30 Lagar middag.
20.30 Sitter vid datorn och hatar mitt liv.
23.00 Går ut med hunden.
23.30 Går och lägger mig med ångest och huvudvärk.

Ska det vara så här? Är det så här det är att vara vuxen? Att dö en smula varje dag? Att brottas med nattsvart ångest varje gång man går och lägger dig? Att inte våga somna med rädsla för att vakna och därmed behöva gå till jobbet? För i så fall är jag tämligen säker på att jag aldrig någonsin vill växa upp.

Och alla jobbar. Alla. Personer som jag har träffat dagligen i tre års tid, måste jag nu BOKA in träffar med, för att överhuvudtaget få se dem. På mina lediga dagar (som kommer ungefär lika ofta som Halleys komet), måste jag, ifall jag vill vara en smula social, även se till att någon av mina vänner är lediga. Det är inte det lättaste. Men ja. I morgon hittade vi en lucka. Givetvis är det alltid någon som inte kan närvara. Jag antar att det är sådant man får acceptera.

I övrigt kastar jag en blick på mitt schema till veckan. Herregud. Jag vill skära upp min handled när jag ser det. Herrejävlagud. Om jag är osocial nästa vecka är det förmodligen för att jag är upptagen med att gå in i väggen.

Och folk undrar varför jag vill börja plugga istället för att jobba till hösten?

Kick start my rock 'n' rollin' heart

Jag sitter här och vägrar att gå och lägga mig. Ifall jag går och lägger mig måste jag stiga upp och gå till jobbet i morgon. Det vill jag inte.

Inte. Inte. Inte. Inte. Och jag orkar för fan inte jobba med någonting som kräver noll tankeverksamhet, som resulterar i att jag hinner tänka miljoner egna tankar om saker som jag vill förtränga. Jag orkar inte. Jag mår inte bra.

Jävla skitliv, som Louise skulle ha uttryckt det.

On these streets that I leave for weeks

Så länge jag kan dra mig till minnes har alltid sommar i Östersund förknippats med norskar. De finns överallt. De invaderar staden. Bokstavligen invaderar. Den här veckan är värst. Storsjöcupen. Den svenska cupen där fler norska än svenska lag deltar.

Jag jobbar på ett hotell där 90 % av gästerna är ifrån Norge. Detta leder givetvis till att de försöker att konversera med mig. Jag förstår ingenting. Jag står och stirrar som ett fån medan de rabblar ändlösa pärlband av norska fraser. Jag försöker att snappa upp enstaka ord, som jag sedan upprepar med ett frågande tonfall. Handdukar? Behöver ni handdukar? Jaha, ja.

Ibland fungerar det. Ibland inte. Det är som ett lotteri. Med åren har jag kommit att ogilla dessa norrmän mer och mer. Det handlar dock inte om den ofrånkomliga språkbarriären. Det handlar om deras sätt att vara. Deras bekvämlighet. Ni vet, när man inte känner någon så väl, och du bjuder hem personen i fråga till din lägenhet. Du vill givetvis att din gäst ska känna sig hemma, och vara bekväm, men inte för mycket, om ni förstår vad jag menar? Ni känner ju trots allt knappt varandra. Det hela blir olustigt när personen uppträder som att den bor där.

Exakt så går det till när norskar kommer till Östersund. De är för bekväma. De klampar in med skorna på och öppnar ogenerat vår stads kylskåp och tar för sig av vad som finns där. De syns och hörs överallt. De kastar kopiösa mängder nyväxlade svenska sedlar omkring sig, medan vi lågkonjekturspräglade svenskar hungrigt står och tittar på. Det här beteendet är något som jag direkt ogillar.

Andra saker som jag har noterat angående våra grannar i väst:

- De röker. Som freakin' borstbindare. Majoriteten av alla vuxna (och icke vuxna också för den delen) norrmän röker. Förutom handdukar är askfat det enda de ber om. Konstant. Dock får man inte röka inomhus, vilket är en information man får leverera lite smidigt till dem, då de tenderar att bli väldigt upprörda när de hör det. Utanför mitt (mitt? haha) hotell står hela familjer och röker tillsammans. Det är skrämmande men också lite fascinerande.

- De är beroende av cola. Alltså verkligen beroende. De har det i dropp direkt in i armvecket.

Helt galet.

I övrigt: I always wanted a pony! spelar på Marité i morgon. Det blir awesome. Vi ses där.

Encircle me, I need to capsize

I dag har jag jobbat. Har till och med fått en egen namnskylt nu. Awesome. Sedan har jag köpt "Skynda att älska" av Alex Schulman. Har läst några kapitel, och jag gillar den verkligen hittills.

Men varför står det grundligt beskrivet i boken hur Alex kör till torpet i inledningen? Vad kör han? Han fick ju inte köra bil direkt. Han tog ju körkort bara för några veckor sedan. Ergo: Han hade inte körkort när boken skrevs.
(Och det är inte direkt en fiktiv roman, det är hans egna minnen och det mesta bör därför vara autentiskt.)

En annan sak jag funderar över denna kväll är när folk publicerar bilder på sina bloggar. De flesta känner sig då tvungna att ange någon form av källa. Gott så. Folket tänker ju rätt i alla fall. MEN, dock skriver de såhär:

Källa: Google.se
eller
Bild från Google

Ursäkta? Hahaha. Liksom jaha? Den är från Google alltså! Åh, vad bra. Vilken underbar källhänvisning. Herregud. Det är som att de tror att Google är någon form av uppslagsverk som lagrar en massa information. Det är det inte. Google söker endast information. Information som Google hittar på ANDRA sidor. Och även ifall det nu vore ett uppslagsverk, vore det lika lobotomerat att ange det som en källa. Ungefär som att jag skulle citera ett stycke ur en bok, och skriva "Källa: Biblioteket".

Ja, de flesta bibliotek brukar ha mer än en bok. Men ja...

Äsch, jag orkar inte. Sov gott.