My hopes are so high that your kiss might kill me

Jag är i något av en svacka för tillfället. Jag lovar att börja blogga mer frekvent när det känns lite bättre. Inte för att någon bryr sig. Men jag lovar mig själv det.


För att muntra upp mig själv tar jag fram den här bilden:



Den är enastående på grund av fyra saker:

1. Den påminner mig om sommaren, och den varmaste natten förra året.
2. Den påminner mig om min egen student. 68 dagar kvar.
3. Killen gick runt och fotade med en engångskamera. What is up with that? Retro.
4. Kan man fortfarande köpa engångskameror?

She shakes underneath the pouring rain

Jag är värdelös på att blogga. Det är för att jag är så sjukt avtänd på livet för tillfället.

Jag hinner ingenting, allt känns åt helvete och jag har huvudvärk dygnet runt. Dräp mig.

*vädjar*

Yeah, we're stubborn and melodramatic

En anledning till att jag kommer att söka in till någon högskola är för att jag vet helt seriöst inte vad jag ska göra annars. Jag vill dock inte börja plugga direkt heller, då skolan kväver mig för tillfället. Men vad ska jag annars göra? Som det ser ut nu kommer dagen efter studenten inte bara innehålla baksmälla, det kommer även vara första dagen i mitt liv som arbetslös.

Men det är klart att det finns alternativ:

1. Res iväg någonstans. (Cash flow? No?)

2. Jobba. Jag skulle kunna kräla tillbaka till Svenska Dagbladet och be dem återanställa mig. Det enda som skrämmer mig är att de förmodligen skulle göra det.



Tills det är dags att fatta några livsavgörande beslut sysselsätter jag mig med att lyssna på den här låten. Det här är pure luv:




Låten är magisk live. Hör ni det? Magisk! Tyvärr hittade jag inte rätt version på youtube, men den här är ganska awesome också. Jag älskar när han spelar munspel.

I use the inconsistencies

I brist på det mesta fick jag för mig att göra en lista med mina likes and dislikes. Väldigt sofistikerat.


Likes
:
Alex Schulman. Gitarrer. Ironi. Böcker. Glasögon. Folk som dance battlar. Språk. Regn. Sommar. Att ha sms att läsa när jag vaknar. Film. Filosofi. Varm asfalt. Grafik. Nya Zeeland. Converse. Pingviner. Intelligens. Leendet på killen i vår dokumentärfilm som pratar om emomusik. Nördighet. Allmänbildning. Paktbildning i Robinson. Wikipedia. Blyghet. Kreativitet. Människor som gör det de brinner för. USA. Chuck Klosterman. Kärlek. Folk som bryr sig väldigt mycket om konstiga saker utan att man förstår varför. Super Nintendo. Överanalysering.

Dislikes:
Calle Schulman. Fjällrävenjackor. Billighet. Popcorn. Folk som på allvar anser att Metallica är något av nutidens motsvarighet till Led Zeppelin. Ostbågar. Potatisbullar. Blonderat hår. Håkan Hellström. Snö. Australien. Människor som vill åka till Kreta och utbilda sig till bartender. Människor som vill utbilda sig till bartender överhuvudtaget. Isabella Löwengrip. Tokio Hotel. Folk som helt utan ironi betecknar sig själva som 'konstnärssjälar'. Naturkunskap. Öl. De som använder gympaskor som vanliga skor. Deckare. Foppatofflor. Folk som på fullt allvar blir upprörda när Facebook byter design. Tidsoptimism. Människor som tror sig kunna skriva böcker utan att ha läst några. Konstpauser som används vid fel tillfällen (d.v.s alltid, såvida du inte är med i "Våra bästa år", där det är brukligt att använda sig av konstpauser som är längre än dialogerna de används i).

Don't feel bad for the suicidal cats

Känner jag något som helst ansvar för att uppdatera den här bloggen? Tydligen.

Jag har nämligen ingenting att skriva just nu. Jag är tom. Jag gav det sista av min själ till mitt Engelska C-arbete. Eller en sak har jag faktiskt att skriva. Jag köpte en bok igår. Eller i förrgår. Jag har så svårt att minnas.

Det var i alla fall "Sex, droger och kalaspuffar" av Chuck Klosterman. Hur fan gick det till?, tänker ni givetvis. Nej, det gör ni förstås inte. Men för den intresserade kan jag berätta att den här boken ska, enligt säkra källor, inte finnas översatt till svenska. Jag vet detta, ty jag har letat efter en översatt version av bokjäveln i fråga. Men den fanns. På Ica blå center, av alla jävla ställen.

Jag förstår att ni är lika chockade som mig.

Inte det? Nej, men då avrundar vi då. Bah.

It's these substandard motels

Angående framtid och så vidare är jag väldigt sugen på att gå till syokonsulenten och låta honom strukturera upp mitt liv. Göra något slags personlighetstest. Rorschach perhaps?

Sedan kunde han säga vad som är lämpligt för mig att göra. Och jag kunde lyda. Lyda blint. Som en hund. "Ja, det är klart att jag ska gå på Chalmers."

Bah. Jag vågar i alla fall inte gå till honom. Inte sedan han spontangav mig och Maja receptet på arraksbollar. Det var inte bekvämt för någon inblandad. Eller jo, möjligtvis för honom då. Jag har sällan skådat en sådan passion för arraksbollar. Han bara stannade upp framför oss och började rabbla upp ingredienser och instruktioner. Vad gör man i den situationen? För mentala anteckningar? Börjar att baka?

Ingen vet, ingen vet.

Irish fun

Jag tror att vi har varit lediga i två dagar nu. Vem fan sa att media var slappt?

Jag sov dåligt. Fick några sms och visste inte om jag var vaken eller sovandes. Jag drömde att Maja körde över en ekorre. Insåg senare att det inte alls var någon dröm.

"Jag körde över en ekorre."

Skickat av Maja Östh kl. 07.47.

Jag blev ledsen och somnade om. Vaknade några timmar senare av fler sms. Vi var inte alls lediga. Vi hade lektion. Bah. Insåg att jag skulle behöva duscha, klä på mig och äta frukost på en kvart. Gled till skolan och var typ taggad. Vi hade 10 minuters tung lektion. Gled hem.

För övrigt har jag och Tracy försökt att strukturera upp våra liv i kväll. Jag tycker ändå att det gick helt ok. Jag slänger iväg en ansökan till högskolan nästa månad och så får jag se vart det leder mig.

Förhoppningsvis härifrån.

Entertainment

Jag har torterat mig själv i kväll. Jag har kollat på 'Den rätte för Rosing'.

Det lustiga är dock att jag inte ens stör mig på Linda längre. Det är bara Bobby som är problemet. Herregud. Jag skulle kunna flytta in med Linda Rosing, leva med henne för alltid, gifta mig med människan, sitta ihop med henne bara jag slapp att någonsin mer få se Bobby.

Jag ryser av obehag när jag hör hans röst. Jag får mardrömmar av hans tröjor vars V-ringning slutar någonstans vid naveln. Det kryper i skinnet när jag tänker på hans och Lindas äckliga och märkliga förhållande. Varför sover de i samma säng?! Eller när han försöker att peppa upp killarna till att uppvakta Linda.

"Ni kan köpa vad ni vill. En ros om ni känner för det, eller en Ferrari om ni tycker att det passar bättre!"

Ingen kommer köpa Linda Rosing en Ferrari. Tyvärr Bobby.

Det roligaste var nog när en av männen bestämde sig för att hoppa av tävlingen i brist på kemi med Linda. Blev Linda ledsen och förvånad? Lite kanske. Var Bobby beredd på att döda? Absolut. Hans blick när den här oduglige mannen meddelade sitt beslut var obetalbar. Dårblicken. Han önskade mannen ond bråd död. Ett skott i pannan. Pang. Ingen man nekar Linda Rosing.

För det har Bobby sagt.

London is drowning and I, I live by the river

Tracy har bett mig att skriva en sammanfattning om vår resa till London. Jag har inte gjort detta för att jag a) inte har orkat b) tyckt det har varit överflödigt då Tracy själv faktiskt har skrivit en fantastisk sammanfattning om sagda resa.

Men nu har jag sagt att jag ska göra det, och då får det bli så. Brace yourself.

Vi spenderade som sagt vårt sportlov i London. En av huvudorsakerna var att vi skulle se Fall out boy på the O2 arena. Det var spännande på många sätt. Så här i efterhand har jag svårt att minnas alla detaljer. Det mesta flyter liksom ihop, och det som jag bäst erinrar mig är allt detta resande. Tåg. Flyg. Buss. Taxi. Färdmedel och väntan. Ständigt.

En annan sak som jag minns, och som blev lite mer problem än vi hade räknat med var språket. Man är tydligen inte så grym på engelska som man gärna vill tro. Tracy skulle förklara för en stackars expedit att hon ville ha tre enpundsmynt i växel. Det gick sådär.

Expediten frågade sedan mig var vi kom ifrån. Jag röjde ogenerat vår nationalitet. Glad. Dum. Svensk. Note to self: Sluta berätta var du kommer ifrån. Du får folk att tro att svenskar i allmänhet är dåliga på engelska.

Ett annat problem var boendet. Det var ett vandrarhem. Hostel - if you will. Men det slutar inte där. Det bestod utav sovsalar. Sovsalar. Som ordet förmodligen avslöjar innebär det att man sover i ett rum med andra personer förutom sitt resesällskap. Backpackers. De var bokstavliga backpackers. De hade slängt ryggsäckarna på sina sängar, som även verkade som frodiga bakterieodlingar och var en smula hälsovådliga.

Det var dock inte det värsta. Det värsta var förmodligen att tvingas lyssna på hur en annan, okänd människa andas innan man somnar. Men man ska inte klaga! Frukost ingick. Och det var nog tametusan den godaste rostade macka/bit av heltäckningsmatta som jag har ätit. Mums!

Anyways. Som ett ljus i slutet av tunneln fanns Starbucks. Oh, Starbucks. Vår räddare i nöden. När vi var trötta, frusna eller bara totalt vilsna i London fanns det alltid ett Starbucks inom räckhåll. Där fanns allt. Frappucinos med vispgrädde och kolasås. Banana-nut-muffins. Fruktsallader. Raspberry smoohties. Personal som förstod vår totalt värdelösa engelska. Jag tycker inte att det är att gå för långt att kalla det himmelriket på jorden.

Konsertdagen. Jag har redan skrivit en del om konserten, och jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga. Eller ja. Jag skulle kunna chocka er lite. Fall out boy var bättre på Fryshuset i Stockholm för två år sedan. Missförstå mig dock inte, O2-arena var grym. Helt jävla grym. Men bandet levererade helt enkelt mer i Stockholm. Plus att man slapp bli ihjälklämd. Det är alltid trevligt.

Icke att förglömma angående konserten: Patrick pratade för första gången på sex år. Det var fint. Han kunde konsten att artikulera. Sådant gillar vi. I övrigt hade han inte så mycket att säga. Jag gissar därför på att han kommer hålla käften i sex år till.

Bah. Känns som att jag har utelämnat mer än hälften, men i så fall får det vara så. Jag minns ingenting mer. Jag tänker helt enkelt citera Tracy:

"Det enda jag kommer minnas av den här resan är att Therese köpte glasögon av en kille som var hög."

Ja. Det var nog egentligen kontentan av det hela.

Don't want your skin on me

SWOOOOOOOSH.

Det där var min kreativitet som flög ut genom fönstret ifall ni undrade.

Jag ska göra en animerad musikvideo. Det kommer bli grande. Storslaget. Fantastiskt. Förmodligen det svåraste och mest tidskrävande jag kommer syssla med inom det grafiska. Mitt Everest.

Men just nu befinner jag mig i apati. Jag skulle kunna säga att jag sitter och väntar på inspiration. Men det tänker jag inte säga. För det låter löjligt, och det får mig alltid att tänka på en grym författare som sa:

"Det är bara amatörer som väntar på inspiration. Vi andra, vi tar den. Gräver fram den ur sådant som ni andra förbiser medan ni väntar."

Jag ska ut och gräva.

Rock away

Snart blir det O'learys och Lazee. Det blir nog fint. Jag lyssnar på Linn och Louise som sjunger. Det är så vackert att jag får en tår i ögat.

Möt mig där.

Melt your headaches

Jag vet inte vad som händer med mig. Jag är så trött. Jag tror aldrig att jag har varit så här trött. Jag hade saker att göra ikväll och ville därför inte sova, som jag normalt brukar göra. Detta gjorde att jag tog till drastiska åtgärder. Kaffedrickandet som jag har lagt av med, återupptog jag. Bara för i kväll. Bara för i natt. Bara för nu...

I alla fall. Det var inte ens vanligt kaffe. Starkt kaffe var det. Starkt så in i helvete. Sådant kaffe som håller människor vakna i veckor. Sådant kaffe som känns som att det är injicerat direkt i blodet. Som att tugga kaffebönor. Äta dem. Leva på. Inhalera.

Men för mitt, uppenbarligen snevridna fysiska tillstånd, kunde det lika gärna ha varit sömnmedel. Narkos. Eter. Opium. Ett slag i huvudet. Jag somnade förstås.

Åt helvete är det. Jag som hade en bok att läsa ut. Ett gitarrackord att ta (Hur i helvete ska jag kunna ta ett C när mina händer uppenbarligen är för små?). En film att se. Inlämningsuppgifter att göra.

Allt detta helvete ska jag fira med att sova lite till. Sov gott, små vänner.

With our hopes on hold and our lack of interest exposed

När vi satt på transerbussen in till London hör vi plötsligt "Love is gone" obarmhärtigt börja spelas på hög volym. Det var någons ringsignal. Vi ser oss om efter den skyldige. Det är, otippat nog, en man på cirka 40 vårar.

Trace: Haha, fan vilken rolig kille.
Jag: Eller...? Ringsignalen var ju inte jättenice.
Trace: Men jo. Han är ju så där skönt ironisk med den... utan att han vet om det.

Jag vet inte riktigt hur man är ironisk utan att man själv vet om det. Men jag gillar det. Jag önskar att fler vore det.

Hey editor, I'm undeniable!

Jag har ångest. Jag orkar inte börja skolan igen. Dräp mig med en värja.

För övrigt finns det tre människor som jag brukar tänka på lite då och då. Bara för att de är så extremt märkliga och jag kan verkligen inte förstå mig på dem. Visst, det finns många som är så, men jag tror nog att de här tar priset:

1. Mannen som inte lyssnar på musik
Jag lyssnade på radio i somras. Det är "sommarpratarna". Alltså människor som en hel timme pratar om sitt liv och spelar personlig musik. Det är en man som inleder med orden: "Jag har inte valt musiken själv. Jag lät några vänner göra det, då jag själv är totalt ointresserad av musik." Va? Hur kan man vara det? Hur kan man vara så ointresserad att man inte ens kan välja ut typ fem låtar som man tycker är bra? Då är man själlös. Jag minns inget mer av honom. Förmodligen för att han var själlös.

2. Mannen som inte har någonting att hämta utomlands
Det här var något slags tävlingsprogram och de presenterar deltagarna. En kille på runt 22 jordsnurr blir presenterad med orden: "Gillar att festa och hänga med polare. Har aldrig varit utanför Sverige, då han tycker att det inte finns något att hämta utomlands." Eh. Han har alltså ingenting att hämta i hela jävla världen? Det finns ingenting som slår att hänga med polarna och festa. Och det behöver man ju inte åka utanför landsgränsen för att njuta av. Låter som en rolig kille.

3. Människor som är helt vanliga Svenssons och väldigt nöjda med det
Ja, det här är egentligen en grupp av människor. En skrämmande grupp av människor. Bloggpresentationer och dylikt har alltför ofta inletts med orden "Jag är en helt vanlig Svensson som bor i..." Det är ok att du är en vanlig Svensson. Det har jag aldrig betvivlat. Men varför är du så jävla nöjd över det? Varför presenterar du dig som, och definierar dig som absolut ingen alls? Ni låter som roliga människor.




This is what living like this does

Jag har nog aldrig varit så här jävla sliten någon gång. Helvete.

London var fantastiskt. Allt var fantastiskt. Konserten blev nästan min död dock. Den hölls på O2-arena, vilket var grymt. Mäktigare arena får man nog leta efter.

Vi var beredda på att köa utomhus, och hade därför klätt oss varmt. Mistake. Tydligen köade man inomhus. I ett inomhustivoli. Det var märkligt men skönt. En annan märklig sak var att det inte fanns någon garderob där man kunde hänga av sig sina kläder. Detta resulterade i att vissa dårar (läs: jag) hade på sig sin jacka inne på konserten. Jag kvävdes nästan. Folk var som galna. Helt jävla galna. De krigade på liv och död. Jag är ingen konsert-rookie, och trodde därför att jag skulle palla med trycket. Det gjorde jag inte. Inte. Inte. Inte.

Det går nog inte att undgå ironin i det hela med tanke på att vi befann oss på O2-arena, när majoriteten faktiskt höll på att dö av just syrebrist.

Men här är jag. Living and telling. Mirakulöst nog. Jag återkommer med mer detaljer när jag har återhämtat mig lite.

All set

Allt är packat och klart. Snart går tåget. Oh.

Växlade för övrigt pengar tidigare idag. Det kändes obekvämt. Jag hatar att hantera större summor pengar. Men i alla fall. Jag var inne på Forex och gick fram till en växlingskassa. En person viskade till mig på andra sidan glaset. Allt kändes hemligt. Överallt fanns skyltar med texten: "Hantera dina kontanter diskret."

Jag skickade in pengarna i den lilla luckan under glaset. Hon viskade en summa till mig. Jag nickade. Jag var införstådd. Jag blev ofrånkomligen blåst på en summa pengar, men fick ändå en del pund tillbaka. Allt var dock väldigt, väldigt diskret. Vi var båda mästare på att vara subtila. Jag och kassatjejen alltså.

Men vad fan hände sedan? Jag fick mina pengar i ett stort gult kuvert med texten "FOREX BANK". Jahaja. Jävligt subtilt. Det skriker ju för fan "RÅNA MIG!"

Herregud. Var fanns logiken i det? Jag gick sedan på stan med mitt gula kuvert. Oh well. Idioti.

London beckoned songs about money written by machines

I morgon åker jag till London. Eller egentligen på onsdag. Men jag åker till Stockholm i morgon. Jag har panik. Inte för att jag inte har börjat packa eller ens växlat in alla pengar än. Nej, nej. Jag har panik över skolan. Jag har massor att göra som borde ha varit klart innan den här resan. Borde. Ha. Varit.

Nu får jag helt enkelt låtsas att jag aldrig behöver återvända. Så allt annat kan ju dra åt helvete. Engelskauppsatser och religionsuppgifter for starters.



Awesome.