101 besattheter senare

Nästan varje dag när jag är vid affären ser jag en dalmatinerhund som är bunden utanför. Den ger mig flashbacks till min barndom. Jag och min vän Tracy var nämligen besatta av dalmatiner när vi var sju-åtta år.

Den obehagliga besattheten hade givetvis sin rot i Disney's film '101 dalmatiner' som var aktuell på den här tiden. Vi tecknade miljarder av dessa hundar. Skrev berättelser om dem. Pratade om dem ständigt. Tjatade på våra föräldrar om att få diverse dalmatinergosedjur och leksaker. Och drömmen var givetvis att få en livs levande dalmatinervalp.

Det hände aldrig. Vilket förmodligen var tur, då det faktiskt är jobbigare att ta hand om en riktig hund än en tecknad sådan.

Hur som helst. Alla mina önskelistor på den här tiden toppades av orden "En livs levande dalmatiner".

Ja. Jag skrev så. Livs levande. Det var extremt viktigt för mig att den var just livs levande. Jag kunde inte direkt ta risken att bara skriva "Dalmatiner", för då kanske mamma och pappa skulle missförstå och ge mig en uppstoppad sådan.







Nåväl. Det är en väldigt fin hundras, inte sant?

Fantastiskt

Jag var inne på Facebook och hittade den här gruppen. Den har skrämmande nog redan 191 medlemmar. Hur som helst. Ta en titt på den. Gärna där jag har strukit under med rött.





Sverige-demokraterna. Invandrings-politiken. Tillåt mig HÅNSKRATTA. I deras logg och allmänna diskussioner regnar särskrivningarna ännu tätare.

Det här bekräftar ju bara det faktum att medlemmarna och skaparna av denna grupp är efterblivna. Vilket vi i och för sig visste i samband med deras politiska åskådning. Det som dock är så fantastiskt är ju att de inte ens kan skriva "Sverigedemokraterna" rätt.

Herregud. Det är så JÄVLA ironiskt att de inte ens kan svenska. När ska vi införa språktest för infödda svenskar? Min gissning är att dessa särskrivare är de första som kommer att förlora sitt medborgarskap.

Byyye. Vi kommer inte att sakna er.

Jag som bara ville se på film

MEN GE MIG VODDLER FÖR I HELVETE!

Jag sitter förgäves och försöker att aktivera min Voddler-invite via Bredbandsbolaget. Det går INTE! Det går för fan inte. Man ska tydligen logga in med sina kunduppgifter. Det verkar vettigt. Logiskt. Användarnamn och lösenord. Ja.

HAHAHA. Ni trodde att det var så enkelt eller? Det var det inte.

"Inloggning misslyckades. Försök igen med ett giltigt användarnamn och lösenord."

Ett giltigt användarnamn alltså. Ett giltigt lösenord. Era sluga jävlar. Jag trodde nämligen att lösenordet och användarnamnet jag har fått på posten ifrån er var giltigt. Silly me.

Jag kanske inte ens är kund hos er? Man kan dock undra vem fan jag betalar 200 spänn i månaden till för internet i så fall. Eller vem som skickar brev till mig med ogiltiga lösenord och användarnamn. Vem? Vem är det??!

Är jag galen eller är det dags att sova?

Räcker det inte?

Fan vad jobbigt det skulle vara ifall man var vaken i två dygn i sträck. Ifall man infernaliskt gärna ville sova, men det gick helt enkelt inte. Ifall man var så förbannat trött att man inte kunde tänka klart. Ifall man levde som en robot på dagtid, för nätterna har spenderats med att tänka miljoner tankar.

Ja, det skulle nog vara jobbigt. Men vad vet jag? Jag gissar bara.

Vaken tid

Har ni sett Scrubs? Minns ni tjejen som J.D dejtade som aldrig skrattade? Hon sa bara "that's so funny" när hon tyckte att något var roligt.

I alla fall. Det är jag. Jag är den tjejen. I alla fall gällande saker som jag ser eller läser. Jag har aldrig varit en sådan som skrattar rakt ut åt filmer eller böcker. Jag tycker givetvis att massor av saker är roliga, men detta brukar jag som sagt endast bekräfta genom att säga "that's so funny", fast på svenska då.

Jag har dock lättare för att skratta tillsammans med riktiga, tredimensionella människor (förutsatt att de gör eller säger någonting roligt givetvis).

However. Alexander Schulman. Vilken man. Jag läser det här
inlägget och kommer på mig själv med att sitta och kväva skratt. Plötsligt skrattar jag rätt ut. Som en dåre sitter jag och skrattar för mig själv. Skäms nästan. Inlägget handlar om läsarnas förslag på en ny header till hans blogg. Han har skrivit en kommentar till varje, och det är så förbannat fantastiskt.

Herregud, vad jag älskar honom.

Vi är förbi

Jag har inte glömt bort dig, min fina blogg. *Stryker över headern tills den spinner av förtjusning*

Jag är så förbannat trött. Just nu håller vi på med essäskrivande i skolan och detta ska göras i grupper om två. Min partner in crime är Nina. Vi är väldigt lika varandra och det är ibland negativt. Vi älskar till exempel att sova. Väldigt mycket.

Så här brukar vår sms-konversation se ut på morgonen:

Jag: Jag är trött... Jag orkar inte. Vi gör det i morgon istället?
Nina: Tänkte samma sak. Vill sova. Zzz...
Jag: Zzzzz...
Nina: Zzzzzzzzz......

Och vips så missade man en föreläsning och en massa essäskrivartid.

Som tur är tar vi igen det i lingvistisk begåvning. Hehe.

Den där cirkusen

Cirkus Möller. Vad fan gick snett där? Jag slötittade på TV förut och blev ofrivilligt vittne till detta så kallade humorprogram. Det var olidligt. Uselheten var så total att jag nästan blev yr. Vad gör han? Vad i helvete håller han på med?

Alla sådana där program är som bekant manusförfattade. Parlamentet, Time out etc. Inget nytt där. Dock brukar dessa program ha den goda smaken att i alla fall låtsas att det är spontant och otvunget. Cirkus Möller skiter i detta. Manus läses stapplande och nitiskt. Efter varje skämt innehåller manuset tre sekunders paus för skratt. Det hela blir obekvämt när skrattet drar ut till fem sekunder istället. För att inte tala om hur det blir när det istället blir noll sekunders skratt. Måns Möller har ingen timing. Han har ett manus.

Jag lider med publiken. Jag lider infernaliskt mycket med dem. De tvingas att befinna sig där. Befinna sig i landet av social obekvämlighet. Landet där Rory Gilmore är drottning. Landet där Måns Möller med entourage gör en ärofylld insats för att ta över tronen.

Publiken skrattar när det ska skrattas. Vad har de för val egentligen? De klarar inte av det annars. De vill inte förgås i denna obekvämlighet. Förgås i den krystade humorns svarta ocean. De räddar istället Måns. Gång på gång kastar de åt honom livbojen i form av skrattsalvor. Han slipper drunkna i havet av sin egen usla komik. Han bekräftas och räddas av den pliktskyldiga och nervösa publiken. Jag föraktar dem en smula för det. Låt honom ligga, vill jag säga.

Låt honom ligga för i helvete.

Aftonbladet i sitt esse




Alla bilar går att stjäla. Efter noggranna undersökningar har experterna nu kommit fram till att ALLA bilar går att stjäla. Det var inte direkt en tes man bara kunde köpa rakt av, nej, nej. Det var tvungen att UNDERSÖKAS. Hm, kan man stjäla den där bilen tro? LÅT OSS UNDERSÖKA SAKEN.

Efter mycket om och men har vi nu kommit fram till faktumet: Alla bilar går att stjäla. Bra så. Nöjd. Skriv artikeln.

Utöver detta har samma tidning också lyckats reda ut vem det
egentligen var som kasta'. Aftonbladet fullkomligt LYSER med sin journalistiska briljans i dag.

LYSER!

Här vinner ingen

Jag orkar inte tänka. Orkar inte. Jag hatar TV-serier, men jag tittade på Gossip Girl förut. Ingenting spelar egentligen någon roll förutom den här scenen:





Den är det absolut finaste jag vet. Allt annat kan dra åt helvete. Exempelvis kodningen på klippet/bloggen/whatever.

Bye

ICE, ICE, BABY!

Ifall man är tillsammans med någon måste man ha en låt. En låt som man kan kalla vår låt. Antingen växer den låten fram genom olika händelser, och det faller sig helt naturligt att just den låten är vår låt. Eller så sätter sig båda parterna i förhållandet sig ner och bestämmer helt enkelt vilken låt som definiera dem.

Alternativ 1 är mest romantiskt och känns kanske lite mer 'äkta'. Problemet med det alternativet är att det kan bli en låt som inte är hundra procent kärleksfull. Man kan få en låt som egentligen handlar om att göra slut. Jag talar av egen erfarenhet. Vi fick en låt som var olycklig och hemsk. Förvisso ganska fin på sina ställen, men kontentan handlade om att vara pseudo-kär och olycklig. Vi kunde dock inte göra någonting åt detta för det var VÅR låt. Den hade valt oss, och inte tvärtom.

Alternativ 2 är oromantiskt men praktiskt. Man kan girigt välja bland världens alla låtar. Plocka den låt som helt enkelt är finast och har bäst text. Jag har själv en perfekt låt som jag sparar till någon framtida partner. Jag funderar på ifall jag ska lägga fram förslaget till honom praktiskt och förhandlingsmässigt eller ifall jag ska försöka lura honom till alternativ 1. Alltså, att jag ser till att den låten väljer oss. Jag smyger in den här och var, och min framtida respektive måste helt enkelt inse att det är VÅR låt. Vad tycker ni? Genialt eller sinnessjukt?

En annan rolig grej vore ifall man har en sjukt OTIPPAD låt. Och med otippad menar jag 'Ice, ice baby' med Vanilla Ice. Inser ni hur jävla roligt det skulle vara? Ifall den (mot förmodan) skulle spelas på radio utbrister man tårögd och gravallvarlig; "Älskling, de spelar VÅR låt!"

Det här ska ju givetvis utföras när andra människor än själva paret är närvarande. De andra människorna skulle nämligen tycka att man vore sjuk i huvudet. Och som vi alla vet, folk som tycker att man är sinnessjuk = KUL!!!




Bild, vår, tillbaka

Jag vill inte sova och jag vill verkligen inte vara vaken.

Nåväl. En butik som jag älskar är
Urban Outfitters. Inte på grund av kläderna. Eller inte vet jag, jag har inte riktigt kollat på kläderna. Whateveeer.

De har i alla fall världens coolaste kameror! Jag har en liten fetish angående äldre och speciella kameror, och när jag var i London i våras på nämnda butik stod jag faktiskt och höll i världens coolaste kameror. En kamera helt dedikerad till fish eye-effekten, och en kamera som hade en slumpmässig färgeffekt som applicerades på motivet. Väldigt Andy Warholish. Alla bilder du tog blev som konstverk, vare sig du ville det eller ej. Hur som helst, kamerorna var inte särskilt dyra, men 60 pund kändes ändå som mycket pengar då min reskassa inte var särskilt stor.





Fantastiska kameror från Urban Outfitters. Man kan ju faktiskt beställa från deras hemsida, dock till en fraktkostnad som gör att det är mer värt att köpa sig en flygbiljett till London för att handla på plats istället. Hur som helst, när jag återvänder till regniga England ska alla kameror ovan få följa med mig hem. Var så säkra.

Nu


Rosa himmel

Sommaren 2010. Låt mig berätta om den.

Jag och
Tracy har helt dedikerat den kommande sommaren till festivaler. Festivalsommar. En galen jävla sommar. En sista chans att totalt ducka för ansvar. Vi förtjänar det. Vi förtjänar det på grund av att vi är jävligt ambitiösa. För att vi är fattiga studenter. Igen.

Planer för året? Spara pengar. Tjäna pengar. Jag bryr mig inte om hur (ok, det var en lögn), bara jag får ihop pengar. Jag tänker nämligen inte jobba i sommar. Jag ska åka på festivaler i sommar. Endast. Jag ska ha 10 veckors sommarlov.

Smutsig sommardekadens. Slippa vara vuxen. Omge sig med fantastiska människor.

Det är allt jag vill göra. Allt. I alla fall under en sommar.

Slut

Min mp3-spelare har dött och jag orkar inte mer.

Ja

Vad hände egentligen med Ricki Lake?

Saker vi kunde berätta

Det var meningen att du skulle inspirera mig. Jag skulle titta på dig och känna någonting. Du skulle vara min och endast min. Du skulle främja min kreativitet och muntra upp mig när jag var nere. Du skulle ta emot min ångest och mina idéer. Du skulle alltid stödja mig även fast du aldrig hade någonting att säga. Du skulle vara klok och förlåtande. Varm och inbjudande. Älskade du.

Men vad nu? Du är kall och vänder dig bort. Du ger mig ingenting. Jag försöker tvinga ur dig saker men det är lönlöst. Du är som en urvriden disktrasa. Du vill inte. Varför vill du inte? Vad har hänt? Vad är annorlunda? Jag rannsakar mig själv och stryker dig endast medhårs. Det spelar ingen roll. Du är kall och död.

Jag hatar dig, blogghelvete.

I natt vill jag inte vara någon

Halloween ska ju som bekant firas i kväll, men eftersom att Maria jobbar flyttade vi helt enkelt spektaklet till fredagen. Ja, man får göra så.

Detta har resulterat i att jag bara har varit hemma och tagit det lugnt i kväll. Och tur var väl det.

Hur som helst. Fredag. Jag har inga bilder för tillfället att visa upp, men alla hade klätt ut sig och stämningen var härlig. Matilda hade klätt ut sig till Wilma Flinta, och på bussen trodde de att hon var basketboll. Det tyckte jag var hysteriskt roligt och jag skrattade löjligt länge åt det hela.

Nåväl. Det som förmodligen var roligare än så var att Louise hade klätt ut sig till en Lepricon. Bara det är ju fantastiskt. Bartendern skrattade hjärtligt och jag bad om någonting irländskt. Whiskey fick det bli. Det hela eskalerade och jag skrattade och skrattade. "Jag vill ha irländska shots!", hörde jag mig själv plötsligt utropa.

Ett par illgröna shots senare kändes allting fantastiskt.

Just nu? Inte lika fantastiskt.





Louise var glad i alla fall.