Saker vi kunde berätta

Det var meningen att du skulle inspirera mig. Jag skulle titta på dig och känna någonting. Du skulle vara min och endast min. Du skulle främja min kreativitet och muntra upp mig när jag var nere. Du skulle ta emot min ångest och mina idéer. Du skulle alltid stödja mig även fast du aldrig hade någonting att säga. Du skulle vara klok och förlåtande. Varm och inbjudande. Älskade du.

Men vad nu? Du är kall och vänder dig bort. Du ger mig ingenting. Jag försöker tvinga ur dig saker men det är lönlöst. Du är som en urvriden disktrasa. Du vill inte. Varför vill du inte? Vad har hänt? Vad är annorlunda? Jag rannsakar mig själv och stryker dig endast medhårs. Det spelar ingen roll. Du är kall och död.

Jag hatar dig, blogghelvete.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback