Brist på allt

Jag har funderat på att göra om designen på min blogg. Jag har funderat länge och väl på det. Jag känner en del personer som är ganska duktiga på detta, och det skulle vara lätt att be någon av dessa om hjälp.

Jag vill dock göra det själv. Märkligt kan tyckas, då jag inte kan särskilt mycket om HTML-koder och dylikt. Men ifall den här bloggen vore ett hus, så vore jag den där äkta mannen som står och lägger nytt vardagsrumsgolv själv. Martin Timell gjorde det faktiskt, och det såg jättelätt ut. Dessutom tog det bara en kvart.

- Kan vi inte ringa någon om detta? Du har ju ingen aning om vad du håller på med, säger min smått neurotiska fru medan hon undrar ifall det verkligen behövs trälim och silvertejp för golvläggning.

Jag låtsas inte höra henne. Jag jobbar på med mitt golv. Det ser hemskt ut, men jag har gjort det själv. Mitt nästa projekt blir att dra om elen här hemma. Frun hotar med skilsmässa. Jag tror henne, men det spelar ingen roll.

Så ser jag på min blogg. Även om jag kommer att silvertejpa ihop HTML-koderna har jag ändå gjort det själv.

Jag gillar den tanken.

Det enda som egentligen behöver ändras är allting

Hemma. Hemma i Östersund. Äntligen. Det känns fantastiskt skönt.

Nåväl. När jag steg av på Östersunds frusna gator blev jag vittne till ett väldigt omtalat men sällan skådat fenomen. Den obekväma avskedskramen två killar emellan. Dessa killar var ungefär i min ålder och de hade åkt med bussen tillsammans. Det hade alltså varit på någon form av resa med varandra. Nu klev de av och skulle ta farväl.

Stämningen blev plötsligt så extremt obekväm att Rory Gilmore skulle te sig som en påtänd Kristina Lugn i jämförelse. Hela Östersund blev ofrivilligt insvept i detta obehag. Osäkerheten hade kopplat ett järngrepp om tillvaron. Ynglingarnas förvirrade och besvärade andetag skar genom den krispiga oktoberluften.

Sekunder passerade. De längsta sekunderna i mitt, och framför allt i deras, liv. Det kändes som att jag tvingades se Twilight all over again. Den ena pojken var den oerhört tafatta Bella, och den andra lite snyggare pojken var givetvis Edward som slets mellan sin identitet som vampyr och sin kärlek till Bella, och självklart sin egen besvikenhet över att medverka i årets sämsta fjortisfilm. Det var tortyr att se det hela. Till slut visste jag inte om jag väntade på att de skulle kyssa varandra eller på att eftertexterna skulle börja rulla.

- Tack för den här... resan.

Kiss her dammit, Edward!, mina tankar skenade och jag undrade samtidigt vart mitt bagage hade tagit vägen.

- Ja, detsamma...

Min ögon spärrades upp. Nu hände det! Kramen. Den beryktade kramen killar emellan. Det var hemskt. De närmade sig varandra och kramades liksom halvt i luften. Det hela gick mycket snabbt, men på grund av det stela och outhärdliga kändes det som flera år.

Jag gick därifrån utmattad men nöjd. Den existerar. Den obekväma avskedskramen två killar emellan är bevisligen ingen myt.

Den finns och är bland det värsta jag har bevittnat.

Om att döda sig själv för att leva

Jag är förbannad.

Jag går hem i Norrköpingsnatten och tar mig hem till mitt studentboende. Gott så. Men vad jag möts jag av? De har ställt fucking dryckesautomaten framför vår korridorsdörr. Tror ni att man kommer in då?

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Nej. Det gör man självklart inte. Dock är jag överjordiskt stark och kunde givetvis flytta på kolossen själv. (Puh!) Det ska dock inte stickas under stol med att det tog sin lilla tid.

Jävla, jävla helvete. Dra åt helvete, hör ni det? DRA ÅT HELVETE.

För övrigt är jag hemma abnormt tidigt för att vara en lördagsnatt. Det var för att det hände inte speciellt mycket spännande i natt. Människorna som vistades på Hugo hade ett IQ som var så lågt att det var skrämmande. Skrämmande!

Var är alla intelligenta och spännande personer? Va?

Äh. Sov gott.


Angående livet och sådant

Jag läste lite bloggar och halkade in på lite kommentarer som folk hade lämnat. Jag fann denna i en tjejs blogg:

Postat av: Kerstin

"När jag bodde i korridor fick man passa sig, för de amerikanska utbytesstudenterna rensade alltid kylskåpen på efterfesterna. En gång försvann hela min ost. Hade inte råd att köpa en ny. Jättesorgligt."


Jag älskar den här kommentaren. 

Hur som helst. Jag bor ju också i studentkorridor och jag skulle vilja berätta hur jag tacklar dessa problem.

1. Köp aldrig ost. Det är helt enkelt inte värt det. Ost är absurt dyrt och helt ärligt bara ett simpelt pålägg.
2. Ha så lite som möjligt i kylskåpet. Det här tipset följer jag faktiskt slaviskt. I mitt kylskåp finns just nu: En halvtom burk lingonsylt och en massa lök. Löken beror på att jag en gång för länge sedan ville köpa 1 st gul lök, men de fanns bara på 1 kilospåsar.

Bra så. Kan inte misslyckas.

I övrigt duschade jag nyss och spelar just nu lite försynt musik från Spotify. Alltså, själva musiken är inte försynt, men jag spelar den försynt. Med det menas att jag spelar lågt, höjer lite grann, lyssnar efter reaktioner från grannarna, höjer lite till, ångrar mig och sänker, spänner mig och lyssnar, bestämmer mig för att höja...

Sedan kommer jag på att det är fredagskväll och de flesta är nog inte ens hemma. Herregud. Och här sitter jag och töntspelar musik på mesvolym respektive lite högre mesvolym.

Jag ger upp. Jag kapitulerar. God natt världen.

10 000 ord

Jag åker hem. Det känns bra.

Tågbiljetter ska bokas. It's time.

Att känna nostalgi över nyligen förfluten tid

Jag stör mig på sanslöst mycket saker. Exempelvis på människor som säger/skriver "och" istället för "att".

Typ:
Det är jobbigt och springa.

Att springa. Att. Det heter så. Springa är ett verb som bör föregås av infinitivmärket 'att'. Det finns ingen logik i att använda 'och'.

Exempel nummer två:

Folk som talar om odds helt omvänt.

Typ:
"Oddsen för det är ju ganska höga!"

När en person säger så här menar den oftast att chansen för att någonting kommer att hända är ganska stor. Det är FEL. Herregud. Det är ju helt tvärtom? Ifall det är högt odds på någonting innebär det att chansen för att det ska inträffa är liten. Vice versa innebär det att ifall oddsen är låga är chansen stor att det ska inträffa. Det är väl inte så svårt?

De flesta spel som innefattar pengar använder ju sig av oddssystem, så varför är det så många som har fått detta om bakfoten?

Remember:
Höga odds = Liten chans
Låga odds = Stor chans

När jag ändå är igång tänkte jag dra en av mina favoritfelskrivningar.

Exempel: "Det är en slags bil."

FEL, FEL, FEL. Ni kan INTE skriva så här. Den korrekta meningen är "Det är ett slags bil." Det här är en felskrivning som är så allmänt vedertagen att det förmodligen är omöjligt att utrota den. Har läst den i diverse böcker exempelvis.

En slags blomma. = FEL
Ett slags blomma. = RÄTT

Ni förstår? Aldrig någonsin 'en slags'. Ett slags betyder egentligen 'ett slag av'. Ni förstår själva att man inte säger 'en slag av'. Ni tror att det ska vara en/ett beroende på om substantivet är ett n-ord respektive ett t-ord. Det är fel. Det är ALLTID ett slags. Alltid.

Jag skriver det här endast i utbildningssyfte. Jag vill sprida budskapet och leva i en värld av korrekt språkbruk.

Are you with me?

Jag vill och kan allting

Jag har ännu inte stigit upp hur sängen.

AAAARRRHHG, är du helt efterbliven?, undrar ni givetvis då. Lider du av någon form av livskris? Depression? Är du helt apatisk, MÄNNISKA? Ja, era frågor är många och en smula otrevliga.

Men ja. Det är precis så. Jag tänker inte försvara mig angående det hela. Jag funderar dock på att göra någonting åt det.

Nu ska jag stiga upp och gå ut. Jag ska duscha, sminka mig, ta fram rena kläder och gå ut. Det här håller inte.

Jag har inte tid att må så här.

Om att vilja vara ung för evigt och att bli vuxen över en natt

Jag kommer aldrig att få en välbesökt blogg.

Jag skulle kunna skriva massor i den här bloggen. Massor. Jag tycker, tänker och känner hela tiden. Det spelar dock ingen roll, för ingen vill läsa sådant. Jag vill inte läsa sådant. Folk vill läsa Kissies och Kenzas bloggar. Folk vill se massor av bilder ackompanjerat med korta och lättsmälta texter. Jag är folk.

Jag är nästan alltid trött och när jag sitter vid datorn vill jag helst tänka så lite som möjligt. Där kommer Kissies blogg in i bilden. Det är precis samma sak som att jag ser på Fresh prince när jag ska sova, och inte Sjunde inseglet.

Annars gillar jag korta bloggadresser. Typ som fokis.se. Det är lätt att komma ihåg och lätt att skriva. Jag har nämligen inte bloglovin' eller sparade favoriter eller något annat avancerat. Jag går in på det jag känner för just den sekunden. Med fördel något kort, lättsmält och snabbt.

Det händer även att jag läser substantiella bloggar. Jag bojkottade Schulmans blogg ett tag, vilket var dumt då han forfarande är lika briljant. Jag gillar att läsa Nimrods blogg. Det handlar om vilket humör jag är på. Allt handlar om det. Varför förstår folk inte det?

Jag är inte på humör för att äta pasta. Inte på humör för att se en film från 80-talet. Inte på humör för att lyssna på Kings of Leon.

Ibland är jag på humör för att dricka Pucko och lyssna på 'Show me heaven' med Maria McKee.

Just nu faktiskt.

Hur som helst, poängen är (egentligen hade jag ingen poäng, men jag snickrar ihop en pseudopoäng för att avrunda) att jag gillar min blogg trots att den inte är välbesökt. Jag skriver dock bara i den när jag är på humör, som med allt annat.

Rubriker ges hädanefter endast på svenska

Norrköping är täckt av filmcitat. Staden har blivit citatifierad. Det är en del av filmfestivalen som huserar här. På anslagstavlor, träd, byggnader, you name it. Citaten finns överallt. Jag gillar det.

Vidare då. Jag såg att Tokio Hotels nya album hade blivit recenserad av en recensent från Aftonbladet. Artikeln är passande nog döpt till "
Tonårsångest som luktar fejk". Han pekade på självklarheter, såsom den löjliga och totalt skivbolagsbaserade imagen och givetvis de plastiga, teatraliska och innehållslösa låtarna.

Det här är inget konstigt, därav ordvalet 'självklarheter'. Men fansen rasar. Vilket man kan förstå, men det hela är överdrivet. Jag läste lite av kommentarerna som hade kommit in på Aftonbladet, och en fann jag hysteriskt rolig:

Utdrag:
"TH fans blir seriöst upprörda nu, för det där stämmer inte alls. Visst får man tycka vad man vill och man får ta och skriva så illa man vill bara för att få uppmärksamhet från alla håll, men varför. Låt en TH fan skriva om TH istället."

/
donuten, 16 år, Idag 18:19

Jag tror att jag avled en smula när jag läste det här. "Donuten" är föga förvånande inget geni, men att på allvar föreslå att ett fan ska skriva recensionen är ju skrattretande. Donuten tror också att det heter "en fan". Donuten har förvisso en hjärna gjord utav deg och socker.

Hur som helst. Ett fan kan inte skriva en tillfredsställande och någorlunda objektiv recension. Eller rättelse: Ett TH-fan kan inte det. Tokio Hotels fans är nämligen de mest obehagliga och besatta av alla fans. Det hela skulle bli ett kaos av banala lovord, utropstecken, superlativ, stavfel och smileysar.

Ni kanske tror att det här är lätt för mig att skriva bara för att jag håller med recensenten i det här fallet. Jag tycker faktiskt att Tokio Hotel är vidriga, men det spelar ingen roll. Jag har läst massor av dåliga (ljusår sämre än denna) recensioner av band och artister som JAG avgudar. Men inte en endaste gång har jag känt ett behov av att skicka in milslånga kommentarer och förelså att någon annan skulle recensera skivan eller konserten. Inte ens lite upprörd har jag blivit. Musiksmak är såpass personligt att det bara är enfaldigt att bete sig så.

Men så här fungerar givetvis inte Donuten och alla andra fantastiska TH-fans. Flera av kommentarerna börjar såhär: "Ja, då var man tvungen att bli medlem på den här sidan... I ALLA FALL, TH ÄGER OCH JA TJKRJ ATT DU ÄR DUMMM!"

Man måste alltså bli medlem på aftonbladet.se för att kommentera. MEDLEM. Stoppar det TH-fansen? Nej, det triggar dem bara. Det är ingen ansträngning för dem, speciellt inte med tanke på att de har mycket större planer på gång.

Som till exempel att leta upp den stackars recensentens hemadress och brevbomba honom.

Draft

Jag sålde min själ i förra inlägget. Tur att jag är en människa utan principer.

Nåväl. Jag var nyss ute i köket och bredde mig en macka. Ja, ni hörde rätt. En macka. Trots att Maja har sagt att man inte får äta sådana på kvällen. Jag behövde bara flytta 80 mil bort för att våga gå emot hennes kostråd.

I morgon har jag mycket att göra. Eller egentligen i kväll. Jag ska träffa författaren Mons Kallentoft i morgon, ty jag ska skriva ett reportage om mannen. Jag borde alltså sitta och slipa på frågor just nu. Det gör jag inte. Jag är tom i huvudet. Det enda jag kan komma på att fråga är varför han stavar sitt namn helt sinnessjukt. Jag misstänker att den vinkeln inte blir särskilt tillfredsställande.

Jag känner mig som en urvriden disktrasa.