Det enda som egentligen behöver ändras är allting

Hemma. Hemma i Östersund. Äntligen. Det känns fantastiskt skönt.

Nåväl. När jag steg av på Östersunds frusna gator blev jag vittne till ett väldigt omtalat men sällan skådat fenomen. Den obekväma avskedskramen två killar emellan. Dessa killar var ungefär i min ålder och de hade åkt med bussen tillsammans. Det hade alltså varit på någon form av resa med varandra. Nu klev de av och skulle ta farväl.

Stämningen blev plötsligt så extremt obekväm att Rory Gilmore skulle te sig som en påtänd Kristina Lugn i jämförelse. Hela Östersund blev ofrivilligt insvept i detta obehag. Osäkerheten hade kopplat ett järngrepp om tillvaron. Ynglingarnas förvirrade och besvärade andetag skar genom den krispiga oktoberluften.

Sekunder passerade. De längsta sekunderna i mitt, och framför allt i deras, liv. Det kändes som att jag tvingades se Twilight all over again. Den ena pojken var den oerhört tafatta Bella, och den andra lite snyggare pojken var givetvis Edward som slets mellan sin identitet som vampyr och sin kärlek till Bella, och självklart sin egen besvikenhet över att medverka i årets sämsta fjortisfilm. Det var tortyr att se det hela. Till slut visste jag inte om jag väntade på att de skulle kyssa varandra eller på att eftertexterna skulle börja rulla.

- Tack för den här... resan.

Kiss her dammit, Edward!, mina tankar skenade och jag undrade samtidigt vart mitt bagage hade tagit vägen.

- Ja, detsamma...

Min ögon spärrades upp. Nu hände det! Kramen. Den beryktade kramen killar emellan. Det var hemskt. De närmade sig varandra och kramades liksom halvt i luften. Det hela gick mycket snabbt, men på grund av det stela och outhärdliga kändes det som flera år.

Jag gick därifrån utmattad men nöjd. Den existerar. Den obekväma avskedskramen två killar emellan är bevisligen ingen myt.

Den finns och är bland det värsta jag har bevittnat.

Kommentarer
Postat av: M.

Jag längtar till nästas Twilight. Jag ville nörde mina medresenärer när jag klev ur bilen. Eller ja, åtminstone tills Louise hade stigit ur.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback