Herregud, grow up

För en tid sedan skrev jag en debattartikel som jag sände in till Aftonbladet. Debattchefen ville ge ut denna, men inte förrän jag hade ändrat en stor del av kärnan i artikeln, då hon tyckte att den inte höll rent underlagsmässigt. Det var givetvis svårt för mig att editera runt hela den här ståndpunkten som genomsyrade det jag hade skrivit, men jag provade så klart. Nåväl. Det fungerade inte och den blev inte publicerad. Vad gör jag åt det?

Jag gör givetvis det ENDA rationella och hävdar med VERSALER att hela tidningshelvet ska LÄGGAS NER SNARAST. Herregud, Aftonbladet, kallar ni det tidning?! LÄGG NER SKITEN FÖR I HELVETE, gormade jag såväl verbalt som skriftligt. Jag spottade på spektaklet som jag så hemskt gärna ville vara med i alldeles nyss. DRA ÅT HELVETE, AFTONBLADET.

Eller nej vänta. Det gjorde jag inte. Jag är ju inte en galen schlagersvensk.




Anna Bergendahl - lyckligt ovetandes om den stundande tragedin.

Jag var ledig eller typ arbetslös

God afton.

Jag är så stressad att jag går sönder. Jag flyttar hem till Östersund igen på måndag och har bokstavligen (BOKSTAVLIGEN) 3285 saker att göra innan dess. Mitt i allt detta ska jag även försöka träffa människorna här nere så mycket som möjligt innan jag försvinner för gott. Herregud.

Nåväl. Ni vet Mange Schmidt? Jag har alltid varit lite skeptisk till den mannen. Jag gillade ju dock hans låt "Glassigt". Jag gillade den på ett sånt där skönt ironiskt sätt. Men Mange Schmidt är en person som man inte riktigt vet om man skrattar åt eller med.

Men nu har jag bestämt mig. Jag skrattar MED honom. Herregud. Han är ju distanserad och rolig.



Älskar't. (Själva låten är förvisso bättre än musikvideon.)

Vad märkligt det blev nu

Ni vet när man går hem lite för sent på kvällen? Man går liksom på helspänn och väldigt fort. Spanar efter potentiella våldtäktsmän och andra dårar.

Och plötsligt hör man hur någon går bakom en. Man kollar bakåt och ser direkt - en våldtäktsman. Den värsta sorten dessutom. Man börjar nästan att småspringa lite. Fast inte för mycket. Våldtäktsmän är väl som björnar, om man springer kommer de bara att bli triggade. Man går därför i stället väldigt snabbt. Kastar huvudet bakåt varannan sekund. Ser honom. Närmar han sig? Herregud, han närmar sig! Men det är ändock ganska lugnt. Man ser sin egen ingång nu. Det är nära. Och dessutom har man nycklarna mellan fingrarna som går att sticka i hans mage ifall han skulle attackera och på så sätt tar man sig loss och kan springa in i porten. Ni känner igen den här känslan?

Känslan som kommer sen är ganska speciell och väldigt olustig. Den här våldtäktsmannen går nämligen i kapp dig. Och förbi. Du känner dig givetvis oändligt dum. Det uppstår ett vakuum av enfald. Han vet precis vad du tänkte. Han kastar en blick bakåt. Det hela känns obekvämt. Du vill på något vis be om ursäkt för att du trodde att han var en våldtäktsman. Men det gör du givetvis inte. Du gör ingenting. Du fortsätter bara att gå. Försöker att dölja ditt egengjorda knogjärn i form av nycklar. Vapnet som var skapat för att träffa hans solar plexus multipla gånger. Det går inte att återhämta sig från denna situation. Det är förmodligen ganska förolämpande att bli misstagen för en våldtäktsman. Antar jag. Ni vet båda vad som skedde. Ni vet båda vad du tänkte. Sedan försvinner han ur sikte. Våldtäktsmannen som inte var en våldtäktsman.

Och du låser upp din port och vet inte vad du hatar mest - dig själv eller dagens samhälle.

Citat från universitetet

"Ifall du ser en filfakare som är i skolans lokaler innan kl. 12 eller efter kl. 15 är det förmodligen en tekfakare."

Pick your battles?

Jag brukar irritera mig på en sak. Nämligen människor som använder ordet 'negerboll'. De som gör det högst medvetet bara för att "det har ju alltid hetat så och jag får minsann säga vad jag vill!".

Jag har så oerhört svårt att förstå dessa människor. De ligger så långt ifrån min förståelseradar att jag inte ens kan se dem härifrån. Varför beter man sig så?

Det är väl klart som fan att ni får säga vad ni vill, men varför MÅSTE ni göra det? Varför är det så viktigt för er? Varför är det en principsak som ni i stort sett är beredda att gå i krig för? Just rätten att få säga NEGERBOLL verkar vara det enda som betyder någonting för dessa människor. De kommer att försvara den rätten till sista blodsdroppen.

Ifall det nu finns NÅGON eller NÅGRA (tro mig, det finns många) som tar illa vid sig när ni säger 'negerboll', kan ni inte bespara dem det då? Det är ju så enkelt att bara säga 'chokladboll' i stället. Genom att byta ut ett halvt ord slipper ni göra folk upprörda. Borde det inte vara värt det? Varför måste principen gå före att folk tar illa vid sig?

Jag är absolut inte något politiskt korrekt nervvrak som går runt och är ängslig för att verka rasistisk (nationalsången och svenska flaggor är obviously mer än okej), MEN just den här saken står jag fast vid. Herregud, sluta att använda ordet? Det är ju så enkelt. Det finns människor som blir illa till mods för att vissa gör något så löjligt till en PRINCIPSAK. Och sen kan ni få tycka att det är löjligt att folk tar åt sig, men nu råkar det vara så att folk gör det.

Jag vet för övrigt precis vilka dessa människor är. De som säger 'negerboll'. Det är de som inte går och röstar. Någonsin. De skulle bara pallra sig iväg till ett valbås ifall valfrågan var "FÅR MAN SÄGA NEGERBOLL?" och sedan skulle de sätta ett fett kryss i JA-rutan med en nöjdhet utan dess like. Sedan skulle de ha uppfyllt sitt syfte i livet. De brinner nämligen för den här negerbollsfrågan. Ni förstår inte hur OERHÖRT viktig den här frågan är för dem. Jag förstår inte heller. Jag kan som sagt överhuvudtaget inte relatera till dessa människor.

Rätten att få säga negerboll - världens mest ologiska och onödiga principsak.

Hela världen är gul i kväll

Jobbig dag på en jobbig vårdcentral. Nu väntar bara jobbig väntan och jobbig oro.

Nåväl. Jag är hemma kvällen till ära då jag känner mig sedvanligt krasslig. Sedvanligt i den bemärkelsen att jag alltid blir sjuk när jag är stressad (vilket jag alltid är). Jag laddar i stället inför morgondagen som bjuder på brännboll, öltält och utgång.

Jag satt och skummade igenom min blogg i går. Herregud. Vad hemskt. Jag skäms så förbannat mycket över vissa saker som jag har skrivit. Dock finns det en del grejer som jag skrattar ihjäl mig åt.

Exempel från 19/7 2008:

"Jag hatar mina tapeter. Just den nyansen av gult. Ifall det väl ska vara gult, kan det väl vara ordentligt? Inte någon mesig blek blandning av vitt och gult. Som att den som satte upp tapeterna inte kunde stå för sin kärlek till den vidriga färgen gult."

Hahaha? Varför var jag så arg? Personen i fråga kunde inte stå för sin kärlek till den vidriga färgen gult. Det är ju så fantastiskt, brutalt, roligt och samtidigt dumt uttryckt. Varför skriver jag inte så längre? Eller varför PRATAR jag inte så?

Vad fint ändå. Vad fint att jag var så märklig när jag var 18 år. Vad fint att jag fortfarande är ganska märklig. Annat fint bloggminne:

Min vän Louise som börjar sin loggbok för projektarbetet i gymnasiet med: "Yo!".

Proffsigt.

Salem

Jag spenderade helgen i hufvudstaden med fantastiska Cecilia. Det var väldigt fint. Vi var på Berns för att se Salem al Fakir. Berns var fint. Just ja, vi fick träffa Salem också. Han var jätteliten och supertrevlig. Och han läspade hur mycket som helst och jag blev så kär, så kär. Åh.




Hänger med Salem backstage. Inga konstigheter!

Anledningen till att det mest blir Red Bull-Vodka

Det här med att beställa grejer, drinkar och dylikt, det blir lätt lite löjligt, inte sant? Varför ska alla drinkar heta så förbannat töntiga saker? Det är få gånger jag känner mig så otroligt fånig som när jag tvingas beställa typ "Sex on the beach". Det finns dock mängder av exempel. Typ "Manhattan Sunrise Park Ave." Driver ni med mig eller? Det kanske är världens godaste drink, men I wouldn't know, för namnet är för fånigt för att uttala och således också för att beställa.

Det kanske är som är dum i huvudet här, men det borde väl finnas någon som håller med mig? Någon som typ skämsviskar fram fåniga drinknamn för att ni inte kan ta er själva på allvar när ni säger dem högt? Och när bartendern upprepar namnet frågande så skrattar ni och säger "Hehe, ja precis!" och försöker låta ironiska när ni i själva verket är gravallvarliga. Allt ni vill är ju bara att få sippa på den där jävla fåniga-namn-drinken utan att behöva gå igenom åttonde kretsen av Dantes skäms-inferno.

Som ett tillägg till detta kan jag även berätta en rolig drinknamn-anekdot som egentligen är ganska pinsam för undertecknad. Men eftersom att jag är så skön och distanserad (eh) får ni den ändå.

Here it goes:

Jag kommer som bekant från Norrland och jag kommer från landet. Jag är inte uppvuxen i någon urban djungel och är inte något coolt citykid, men när jag fyllde 18 år började jag ändå att förgylla stadens krogar med min närvaro. Jag hade precis blivit legitim på dessa ställen när jag skulle beställa en "Strawberry Daiquiri". Problemet var dock att jag aldrig hade hört namnet uttalas, jag hade bara läst det. Jag vet givetvis hur man säger "strawberry", men problemet var "daiquiri". Hur fan uttalas det?, var en tanke som studsade runt frenetiskt i min nyligen myndiga hjärna. Jag bestämde mig för att chansa, hur fel kan det bli egentligen?

Väldigt fel, it turns out.

Som den dumma jävla lantisen jag är, säger jag typ "Jag vill ha en Strawberry Daiquiriiiiiii" med en osmickrande och ologisk betoning på det sista i:et. En stor eloge till bartendern som inte kreverade av skratt och avled på fläcken eller bad mig att ta nattbussen hem till byn, utan i stället undrade ifall jag ville ha en "Strawberry Daiquiri" (med korrekt uttal) för att sedan även servera mig helvetesdrinken. Kudos, verkligen, kudos!

Japp. Ungefär så cool är jag när jag florerar i nattlivet.

Urvattnad konst

Experimentell film.

Det är härmed det vidrigaste jag vet. Jag spenderade sju (7!) timmar av gårdagen med att analysera experimentell film. I klartext har jag suttit och försökt gräva fram budskap ur suddiga inzoomningar på ögon, skakningar över svartvita landskap och människor som dricker ur väldigt symboliska (?) bägare.

I min självbiografi kommer det att finnas ett kapitel som kommer att gå under namnet:

"Det enda jag egentligen hatade var experimentell film. Allt annat var överkomligt."